I Montelius mörka orddjungel

Martina Montelius är just nu dubbelt aktuell på Stockholms fria scener. Elda! Elda! Elda! spelas på Brunnsgatan 4, teatern där Montelius tagit över det konstnärliga ledarskapet efter mamma Lugn, och i torsdags hade Teater Galeasen premiär på den nyskrivna Thords värld.

Pjästiteln ger närmast barnteateraktiga associationer. Visserligen är Montelius Thord något av ett förvuxet barn, om än med nietzscheanska övermänniskoideal och ett undermänniskoförakt med tydliga anstrykningar av fascism. Den absurdistiska ton som går genom Montelius texter drar även den åt det lekfullt barnsliga. Men det avgrundsdjupa mörker av övergrepp och sexuellt våld som öppnar sig i Thords förvridna värld kan inte klassas som något annat än strikt barnförbjudet.

Föreställningen kretsar kring en i milda ordalag dysfunktionell kärlekstriangel. Det handlar om Thord och Gisela, ett gift par instängda i en Stockholmslägenhet som mest liknar en belamrad fängelsecell. Väggarna är täckta av pärmar där Thord dokumenterar vardagen och liksom i punktform bedriver sitt mycket strukturerade förtryck av Gisela. In i detta förkrympta Hades kommer så en tredje part. Vem denna kvinna, Frida, egentligen är och varför hon är där förblir oklart. Vilket givetvis är medvetet. I Montelius värld är allting osäkrat. Och den som känner sin Montelius vet att det sällan handlar om realism med psykologiskt trovärdiga karaktärer, utan främst om ett spel med språket. Men ett triangeldrama uppstår likväl. Denna trio människor får i sina efterhand alltmer psykotiska utlevelser Noréns borgerliga kvartetter att framstå som en samling gladlynta karaktärer på en småmysig syjunta.

Annars påminner Thords värld, för att fortsätta Norénanalogin, mest om något från de döda pjäserna. Montelius orddjungel är så tät att inget ljus sipprar igenom, språkspiralen så brant sluttande att man som publik stundtals tappar fotfästet.

Det krävs skickliga skådespelare för att göra Montelius litterära, sprudlande, ofta mäktiga men ironiska ord till kött. De resurserna har lyckligtvis Galeasen.

Den unga ensemblen imponerar stort. Sandra Huldt gör den ibland osäkert tassande, ibland självsäkert och profetiskt mässande Frida till ett slags vandrande ordflöde, alltid villig att tillfredställa och vara till lags, men med en blick som varslar om kommande sammanbrott.

Lina Englund har fångat den hunsade hustruns rädsla i sin kropp, bärande på en smärta och vrede som endast tillåts få utlopp när hon med en potatisskalare går loss på några oskyldiga morötter. Martin Rosengardten är lysande som den både verbalt och psykiskt våldsamma Thord, en egentligen helt orimlig karaktär, förmodligen lidande av så många bokstavsdiagnoser att alfabetet inte räcker till. Alla tre besitter de en språkkänsla som utmärkt fångar rytmiken och nyanserna i Montelius text. Tillsammans skapar de en föreställning som sätter sig i kroppen på åskådaren.

Jag vinglar en aning när jag vandrar hem från Skeppshomen.