I ironins tecken

Det välmatade programmet i den pågående internationella scenkonstfestivalen fortsätter med framföranden och publiksamtal. Sent på torsdagskvällen gav det italienska kompaniet Fanny & Alexander, grundat i Ravenna 1992, föreställningen Him ur sitt pågående och omfattande projekt ägnat Frank Lyman Baums barn- och ungdomsbok Trollkarlen från Oz. Under det Ingmar Bergmaninspirerade namnet ägnar man sig åt scenkonst, som låter film och video få stort utrymme. Men även musiken spelar en viktig roll i kompaniets närmast inom installationernas sfär i vid mening hemmahörande verksamhet.

Den här gången hade man använt den av boken 1939 till en filmmusikal konverterade versionen med Judy Garland som utgångspunkt för en iscensättning som visade filmen i hela dess längd. Men där ljudet hade ersatts av skådespelaren Marco Cavalcolis agerande och ensam utförare av all dialog. Och även musiken som beledsagar de olika scenerna hade fallit på dennes lott. Att låta film ingå och vara en del av en teaterföreställning är kanske inte så nytt. Sådant är Uppsalapubliken välbekant med. Men att en hel långfilm får svara för bakgrund och handling blev kanske en överraskning för en del.

Om också all dialog skedde på amerikanska var det ändå imponerande hur smidigt Marco Cavalcoli synkroniserat sin röst och alla tonfall med läpprörelserna på filmen. Men ännu mera beundransvärd var nog skådespelarens förmåga att hålla jämna steg med och oavlåtligt variera den musik i olika tempi, stilarter och av den egna rösten framkallade ljud och läten som band samman de olika episoderna. Detta samtidigt som Cavalcoli också framträdde i rollen som dirigent och hade att hålla ordning på takter och rytm. Med tanke på att alltsammans utfördes knästående på ett podium framför publiken, blev hela denna performance ett sannskyldigt kraftprov.

Det som publiken fick sig till livs var annars den välbekanta berättelsen om den unga flickan Dorothy från Kansas i USA, som flyger bort i en tornade tillsammans med hunden Toto och landar i en sagovärld befolkad av dvärgar. Spänningen i historien upprätthålls av onda häxor, som ligger i försåt lite varstans. Som i folksagans värld finns där även en hel del magi men också en fågelskrämma, en plåtgubbe och ett fegt lejon. Men i grund och botten handlar det om ett stabilt samhälle av gammaldags märke med hemmet i centrum och där de goda krafterna till slut tar hem spelet. Dessutom kan hela förloppet ses som en hyllning till sagan, fantasin och den skapande ingivelsen och deras förmåga att bearbeta och bemästra olika sociala och psykologiska missförhållanden.

Men det riktigt anmärkningsvärda med den här instuderingen är anknytningen till konstnären Maurizio Cattelan och dennes verk från 2001 med just titeln Him. Skådespelaren uppträder i samma bruna kostym, anlägger samma pose, har försetts med identisk utstyrsel med snedlugg och mustasch och företer därmed stora likheter med Hitler. Det är alltså denne som i sista hand dirigerar förloppet, bestämmer hur musiken skall låta och även för de olika rollernas talan. Det är ett flerskiktat och ironiskt grepp som känns fyndigt inledningsvis men som undan för undan förlorar en hel del av sin politiska skärpa. Knappast håller det att tänja på i 80 minuter. Att Marco Cavalcoli ändå så obesvärat fullföljer intentionerna härvidlag föreställningen igenom är dock en prestation man sent skall glömma.

I ironins tecken

Marco Cavalcoli svarade för ett verkligt kraftprov när kompaniet Fanny & Alexander gav sin instudering av Him under scenkonstfestivalen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.