I beräkningens och förslagenhetens Sezuan

Det är inte svårt att hitta överensstämmelser i vår egen samtid när Stockholms stadsteater nu med premiär i fredags kväll sätter upp Bertold Brechts Den goda människan i Sezuan, tillkommen under exilen i Sverige och Finland 1942 och uruppförd ett år senare i Schweiz. Uppmärksamheten är stor i dessa dagar kring en moral som spårat ur och ersatts av girighet, korruption, mutor och allsköns annan dubbel bokföring.Lika lätt är det inte att handskas med pjäsens politiska budskap. Den kommunistiska utopins facit med likvidering av alla oliktänkande eller arbetsläger i Gulag är välkänd för de flesta. Även om vänsterns underlåtenhet att göra upp med sitt förflutna alltjämt består.Det var enklare förra gången Stadsteatern hade dramat på repertoaren. Då var det 1971 och revolutionen stod för dörren. Allt av värde kastades över bord i samhällsdebatten. Med barnet följde inte bara badvattnet utan också badkaret. Sedan fanns det ingenting som kunde hålla mot, när den penningstarka nöjesindustrin så småningom tog över initiativet. Så är det i dag dokusåporna på tv som bestämmer tågordningen med en allmän infantilisering som följd och med ideal och värderingar som på sina håll t o mträngt in på kultursidorna.Långt driven teatralitetNär regissören Linus Tunström iscensätter Den goda människan i Sezuan är det inte pjäsens politiska sprängstoff som ställts i förgrunden. I stället blir en långt driven teatralitet den här föreställningens övergripande tema. Redan Ulla Kassius scenografi med orkesterdiket omgjort till en teaters kantin signalerar en sådan tolkning lång väg. Och mitt på den i spånplattor inklädda Stora scenen finns ytterligare en scen uppbyggd med egna ridåer och spelytor för de olika episoderna.Därmed får Linus Tunström sägas ansluta sig till en tendens som seglar i medvind i hela det europeiska teaterklimatet för närvarande. Och visst låter det sig göras med Brechts pjästext. Redan grundkonceptet bygger på att publiken skall vara medveten om vad som pågår. Det är detta som brukar kallas verfremdung med en fackterm.Vad regissören därutöver tillfört är inslag från japansk teater och accenter från stumfilmsfarsens, skuggspelets eller dockteaterns idiom. Rikard Borggårds musik gör sitt till. Dessutom arbetar föreställningen mycket uttrycksfullt med masker utifrån skådespelarnas egna ansikten. Här har Katrin Urwitz gjort ett jättejobb av det alltigenom imponerande slaget för att lyfta fram allt vad de olika rollerna erbjuder av såväl karikatyr som renodlad typisering.Jordelivets villkorÄndå är det en föreställning som i hög grad bär Linus Tunströms egen signatur. Det gäller gudarna, vilkas gradvisa fysiska och mentala förfall i takt med att de lär känna jordelivets villkor fått starka genomslag uppsättningen igenom. Men det handlar också om det kraftigt understrukna barnperspektivet som genomsyrar hela föreställningen.Allra tydligast kommer det till uttryck genom vattenförsäljaren Wang, som här får en försynt, troskyldig och skolpojksaktig framtoning, som står i skarp kontrast till den känslokalla och hårda tillvaron. Hans enda försvar mot en verklighet som inte medger svaghet är att gå och gömma sig. Styckevis är hela föreställningen Wangs pjäs och Leif Andrée gör sin kanske allra bästa rolltolkning hittills. Ett syskon till Wang är i denna bemärkelse Polly Kisch som brorsdottern. Här finns samma på kornet fångade rädsla för ett liv som är för svårt och rymmer alldeles för många brutala inslag.Så blir det heller inte i första hand någon speciell ekonomisk världsordning som den här föreställningen avbildar utan snarare livsmönster och en mentalitet av allmänmänskligt slag, som kräver både hårda nypor, beräkning och en stor portion förslagenhet av den enskilde. Den som inte besitter sådana egenskaper kommer ohjälpligt till korta i det här samhällsklimatet. Det är denna lärdom Cilla Thorells Shen Te tillägnat sig när hon växlar personlighet och blir kusinen Shui Ta.Det är inte alldeles lätt för annars utmärkta Cilla Thorell att hoppa mellan dessa båda uppenbarelser med enbart en självutgivande kärlek att ta spjärn emot. Som Shen Te har hon att åskådliggöra en i det här sammanhanget helt verklighetsfrämmande livshållning. I rollen som kusinen Shui Ta är det självbevarelsedriften som tar över. I spänningsfältet mellan dessa båda ståndpunkter framstår den senare som mest realitetsanpassad. Därmed berövas också föreställningens övergripande diskussion om godhetens problem en del av sina övertoner och får en begränsad räckvidd.Aktivt medlöperiKomplikationerna hos Magnus Krepper som flygaren Yang Sun har andra förtecken. Här är det snarare frågan om en utveckling från passivt till aktivt medlöperi men så småningom en personlighetsförändring orsakad av det ofödda barnet, som antyder en utväg ur föreställningens dilemma. Yang Suns mamma, profilstarkt utförd av Gunilla Nyroos, är som sonens pådrivare dock en roll helt i överensstämmelse med pjäsens övergripande samhällsordning, där avunden, närigheten och missunnsamheten härskar. Att Carl-Åke Eriksson, som barberaren och kapitalisten Shu Fu, vacklar i sin grundhållning förtar knappast helhetsintrycket att beskaffenheten hos den här världen är sådan att den lockar fram människans allra sämsta egenskaper.Det är också detta de tre gudarna tvingas inse, innan de i slutscenen sjappar i sin hisskorg rakt upp i tågvinden. Så har de också åtskilligt av clowntycke över sig, något som Lars Göran Persson och Ulf Eklund såväl som Robert Panzenböck förvaltar med stor finess. Ett roligt inslag är när den sistnämnde framställs som gay. Över huvud taget innehåller iscensättningen ett flertal fyndiga detaljer som när gudarna äter varmkorv eller Mats Hedlunds polis uppenbarar sig med en papphund som både skälleroch kan bitas.AffärsuppgörelseDäremot gör Linus Tunström ingen stor affär av kärlekshistorien mellan Shen Te och flygaren Yang Sun. Den bjuder mera på en affärsuppgörelse än på någon översinnlig romantik. I stället är det hos barnet, som de båda väntar, som föreställningen rymmer någon sorts beslutsamhet inför framtiden. Handpåläggningen i slutet där alla deltar och där Yang Sun placerar sin hand på fästmöns mage leder tankarna i den riktningen.Uppmaningen i slutackordet där Ralph Carlsson vädjar till publiken att komma med förslag till lösningar på de problem som pjäsen diskuterar, skall nog mest av allt tolkas som en besvärjelse. I all synnerhet som det postverk som skall överbringa förslagen knappast längre finns. Medan gudarnas sluthälsning om att leva väl och ha det så bra svårligen kan uppfattas annat än som ironiskt menad. Ungefär som när Cilla Thorell efter rättegången och demaskeringen står där i gult linne och gröna idrottsbyxor. En grimas och en vältalig kommentar till den rådande samhällsutvecklingen så god som någon.