Hustruskola med gripande lyftning

Enbart pjästiteln borde i dag räcka till för kravet att pestflaggan skall hissas. Något mera otidsenligt än Hustruskolan är det svårt att tänka sig. Även vid dramats tillkomst 1662 väckte det rabalder. Men på Molières tid tyckte man snarast att det gick för långt om det här med blommor och bin och en flickas utveckling till kvinna. Sedan dess berömmer vi oss av att vara mera upplysta i det mesta. Ändå torde problemet i pjäsen inte vara obekant för föräldrar som är rädda om sina barn. Och tycker att vår tids omvärld är alltför riskfylld med alla sina lockrop, frestelser och frihetliga sexualvanor. När Philip Zandén nu sätter upp pjäsen på Stockholms stadsteater med premiär i lördags kväll, har han valt att närma sig texten både ur ett genusperspektiv och ur en synvinkel som lyfter fram de moraliska aspekterna. Här handlar det lika mycket om en man som är fastlåst i sin mansroll som en kvinna instängd i sin kvinnoroll. I bakgrunden finns en hederskultur och en fundamentalism, vilkas genomslag kunnat iakttas lite varstans under senare år.För att tydliggöra detta senare är handlingen överflyttad till något av de nordafrikanska länder som till för inte så länge sedan ingick i det franska kolonialväldet. Scenografen Lars Östbergh har försett Stora scenen med en atmosfär som leder tankarna till Tusen och en natts sagovärld. Ökenhimlen tar plats i fonden, minareter, kupoler och en oas med palmer förstärker den österländska förankringen. Och spelplatsens mitt upptas av ett torn försett med mosaikinläggningar och portar med bysantinska bågar. Närvaron av en Citroën, luftballonger och en amerikansk fregatt på flottbesök ger en tidsbestämning till 30-talet.Hustruskolan är berättelsen om den rike affärsmannen Arnolphe som uppfostrar sin skyddsling Agnes under fullständigast möjliga uppsikt och okunskap med biavsikten att så småningom kunna gifta sig med henne. Det är samma grundintrig som Shaw sedan använder i Pygmalion med försöket att forma en annan människa helt efter sitt eget huvud. Arnolphe överlistas dock i sina planer av livets självt. Men den här gången är det inte rikemanssonen Horace som till slut får skörda frukterna. Agnes drar dem båda vid näsan när hon i slutet av pjäsen med lömska blickar demonstrerar sin självständighet och sitt oberoende från allt vad överhöghet heter. Vägen dit bjuder dock på en farskarusell av det charmfullt tilltalande slaget. Redan från början anslås det kurragömmatema som svarar för huvudingrediensen i den här uppsättningen. Där är det Arnolphe och hans bägge tjänare Georgette och Alain som jagar varandra som ekorrar runt det torn där Agnes sitter mer eller mindre inspärrad. Också i fortsättningen är det förställningen, dubbelspelet, tvetydigheterna och det yttre skenet som gäller. Men också listen, tjuvknepen, och förslagenheten i de turer som leder till att Agnes successivt förlorar öppningsscenens oskuld och så småningom hittar styrkan att bryta sig ut.Det är denna utveckling fram till förmågan att säga nej som man gärna vill beteckna som Philip Zandéns snilledrag i den här iscensättningen. Det stannar inte bara vid en tydlig markering mot en patriarkal samhällsordning utan är minst lika mycket också ett nej till de romantiska lyckomyter som säkerligen kan vara lika förkvävande utan att för den skull få samma uppmärksamhet. Av Hustruskolan har det på så sätt blivit en kraftfull emancipationsberättelse där Maria Salomaa i rollen som Agnes genomgår en mycket säkert återgiven förvandling till kvinna medveten om sitt eget värde. Det inte minst gripande under denna process är det pris hon får betala, vilket blir uppenbarat i slutscenens ensamhet. Onekligen ställs därmed i relief även villkoren för den som bryter mot släktsammanhållningens och hederskulturens bud. Det finns en scennärvaro och tyngd i Maria Salomaas rolltolkning som berör starkt.Av komeditonen hos pjäsen har Philip Zandén bevarat desto mera i Gunilla Nyroos och Jan Dolatas tjänaruppenbarelser. De studsar runt som nyförälskade tonåringar och som sådana är de inne och härjar i såväl clownfacket som bland de upptåg som brukar känneteckna narrarnas värld. Som föreställningens obestridliga komedianter lägger de rollernas tyngdpunkt i ansiktsuttrycken och kroppsspråket och blir svalkande fläktar i detta mångtydiga ökenlandskap. Även Bernard Cauchards roll som Notarien håller denna gemytliga kurs men med tillskott av stilgrepp från slapstick och stumfilmsfarsens domäner. Peder Falks pragmatiker Chrysalde vistas där lite då och då. Inte minst sedan han tagit av sig strumpor och skor och bokstavligt får känna på hur marken bränner under fötterna.Det ligger lite av James Dean över Göran Gillingers Horace, som är Arnolphes rival om Agnes gunst. Gillinger gör entré på motorcykel med fimpen uppklämd i mungipan. Hans valpiga målmedvetenhet är lika anslående som godtrogenheten inför Arnolphes dubbelspel. Man uppfattar gärna Horace som en bild av den senare i unga år, ännu inte desillusionerad av livet och fortfarande med tron på mänskligheten i behåll.Det var länge sedan Sven Wollters Arnolphe hyste en sådan tilltro till livet i den här föreställningen. Han har i stället utvecklats till såväl en misantrop som en misogyn. En extra krydda blir det givetvis när han säger att "kvinnor är djur". Men på Feministiskt initiativ skulle han säkert kunna reta gallfeber hur som helst.Men det är andra delar av rollen som framhäver Sven Wollters storhet som skådespelare. Inte minst de sammanhang som visar hur besvikelsen och bitterheten slagit sig på Arnolphes självbild och att det är den som mest av allt råkar i gungning när Agnes avvisar honom. Det har inte så mycket med den stora åldersskillnaden att göra. Den utsatthet som kännetecknar Arnolphes tillvaro ligger på ett djupare plan och handlar om liv och död. Hans blödande hjärta är kopplat till upplevelsen av egenvärde. Det har sällan varit så befogat att tala om en människas nakna ansikte som en öppen bok. Där finns allt från en tupp som fjädrar sig omväxlande med auktoritär ilska till vanära eller uttryck för en belägenhet där marken gungar och bara vettskrämdheten återstår. Då har vi, precis som när det gäller Agnes i slutackordet, avlägsnat oss ganska långt från förlagans diskussion om könsroller och regissörens tolkning av texten i hederstermer. Men det måste förstås till en aktör av Sven Wollters kaliber för att en sådan lyftning alls skall vara möjlig.