Humoristiskt försvar för tolerans

Om man som hustru får veta att ens make är otrogen blir man troligen ledsen, arg och tja — ni vet kanske.Men om man vet att han varit trogen under det 22-åriga äktenskapet men nu påstår sig älska en get, vad säger man då?Geten eller vem är Sylvia? är Edward Albees försvarstal för tolerans. Total tolerans. Eftersom det finns måste vi tolerera det — det är mänskligt för att det är en männi­ska som utför det. Vi behöver inte tycka om det, inte förstå. Men tolerera.I ett stiligt hem med få möbler, höga väggar och vita blommor bor Martin (Mikael Nyqvist), en topparkitekt som gjort spikrak karriär. Han är gift med Stevie (Suzanne Reuter) och de har sonen Billy (AlbinFlinkas). Den här dagen fyller Martin 50 och ska bli intervjuad för tv av sin bäste vän Ross (Jacob Ericksson).Under första akten kommer Martin att försöka tala om för sin vän att han förälskat sig och vem han förälskat sig i. Ross förväntar sig en yppig bondsk jänta och lite rajtan tajtan vid sidan av. Martin tvingas ständigt återkomma till orden "du förstår inte".Så Ross får se ett foto av den åtrådda. Ett foto som bevaras i plånboken, tätt intill hjärtat. Det är inte "lite kul", det är inte fars. Det är allvarligt och vansinnigt roligt. Ross, som den moraliske man han är, avslöjar för Stevie att hennes man inte bara är otrogen, utan också med vad — eller vem — han har ett förhållande. Från Stevies och Billys sida tar det hus i helvete.Men Martin förstår inte att de inte förstår. Att han faktiskt älskar geten Sylvia. Och Mikael Nyqvist har en förmåga att försvara sina roller från själen och ut. Han förstår sig själv på scenen, och får mig att tro att han nog faktiskt älskar getstackaren. Suzanne Reuter har samma förmåga. Hennes fysiska utspel och Mikael Nyqvists återhållsamma (och mycket sorgsna insikt om att han kränkt sin familj) får mig att bli svag i benen.Jag kan inte påminna mig att Martin en enda gång använder ordet get. Han säger hon eller Sylvia. Det är de andra som står för klargörandet, eller om man vill fördömandet.Pjäsen har spelats på Broadway och i London för fulla hus (som det brukar heta). Nu är den i Stockholm. Albee är tillbaka efter 20 år av tystnad. Men hans kännetecken är inte tystnad: inte heller i Geten eller vem är Sylvia?Albee har gjort komedi av ett ställningstagande. Och han har dragit komedin till sin spets. Det är verbal lycka på scenen, upprepningar dominerar och det är alldeles bra. För hur berättar man att man är förälskad i — och har ett förhållande med — en get?Stevie levererar de självklara ordlekarna, de där som vi i publiken formulerar och sedan får från scenen —þf>med följden att skratten inte tystnar.Förrän Nyqvist tar i lite till, låter oss få Martin ett varv till. Då hoppas jag att tiden ska stelna och jag ska slippa lämna salongen på Vasan för jag följer en man som krackelerar utan att det blir löjligt. Den man som inte förstår att de han älskar inte förstår honom och hans känslor.Djuret get — redan där är det en given komedi — växer till väldigt många andra tillstånd, händelser och människor som inte tolereras. Föreställningen blir en bild av mobben (utan att här påstå att familjen utgör en mobb) som väller fram för att ingen stannar och tänker på vad som egentligen pågår. Att välja den enkla lösningen — följa med strömmen — är oslagbart komfortabelt. Men att säga att det finns en till sida av saken är inte lika gångbart. I programmet skriver översättaren Marc C Matthisen angående en artikel av Susan Sontag i The New Yorker vid tiden för attentatet mot World Trade Center "I stället för att stämma in i de tröstande plattityder som CNN och andra nyhetsorgan spyr ut ifrågasätter Sontag USA:s oskuld i tragedin. Var finns de andra rösterna? frågar hon sig." Detta blev Albees tändning för sin pjäs. Albee ville skriva om en anstötlighet — och här har det blivit utanförskapet. Utanförskapet i homosexualitet, i att ha blivit utsatt förincest, att älska en get, att andra lägger pusslet med ens karriär eller att leva i ett normalt äktenskap."Det här är för allvarligt för att tas på allvar", säger Suzanne Reuters Stevie. Och hon har rätt. Att möta det allra viktigaste kan man bara göra med skratt.