Hon öser ur svärtan

Jag måste börja med slutet: de stående ovationerna från publiken i Konserthuset stora sal. Applådernas smatter, jublet. En mäktig och talande respons - Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst slår an exakt rätt sträng.
Det råder något av en Mia Skäringer-feber just nu. Och på söndagen kom hon till Uppsala, och samtliga biljetter till de två föreställningarna tog slut. "Verkar mest vara damer här i kväll", konstaterade mannen i biljettkassan. Jo, absolut, till nittio procent eller mer. Men också några lyckosamma män som vågade trotsa könsbarriären och som belöning fick uppleva en genial artist som vrider om kniven i ångestsåren. Och som samtidigt får oss skratta.

Mia Skäringers framträdande är frapperande svart. Hennes ståupp är ingen flamsig underhållning. I stället skruvar hon sig ner i den riktigt fula, plågsamma verkligheten, och dröjer sig kvar. I kroppsföraktet, ätstörningarna, rädslorna och övergreppen. I otillräcklighetskänslorna inför barnen, mannen, föräldrarna och inför oss själva. Vi vrider oss i bänkarna - av både obehag och av skratt. För vi har också varit där, mitt i en snäv kvinnoroll som förväntar sig att vi ska "baka, knulla, amma, jobba, inreda, träna, vara klädsamt djupsinniga och ha perfekta barn". Samtidigt och med samma entusiasm. Jodå, vi har alla varit där, mer eller mindre.

Showen bygger till stor del på igenkänning, och det är inte att förakta. Men föreställningens kvaliteter är betydligt större än så. Mia Skäringer öser ur sina personliga erfarenheter och gör dem till konst genom en känslig sångröst, mod och en sensationell komisk tajmning. När hon beskriver förväntningarna inför "det naturliga födandet" av sitt första barn - hur hon ska föda hemma, i en liten pool, med enbart sin man och en jordmor vid sin sida - bubblar salongen av skratt. Liksom under den avslutande porrfilmsscenen, där hon gör parodi på en klassisk porrfilm med bilmekanikern och den kvinnliga kunden som aktörer. Skratt, men också sorg - för vad hände med kvinnans sexuella tillfredsställelse i porrscenen? Absolut ingenting, förstås. Bara svart.
Så ful är verkligheten. Tur att vi har Mia Skäringer som lyser upp. Och som talar om för oss att vi trots allt har möjlighet att välja vem vi ska vara. Vi måste inte vara perfekta. Bara rädda om oss själva. Det är nästan så att jag tror henne.