Högt och lågt i ojämn kabaré

Efter en ganska svag och lite otydlig inledning kommer föreställningens kvalitetsmässiga kulmen redan i mitten av första akten. Borgare, ett gäng försupna själars svador mot "det fina folket", framförs med en kraft och energi som närmast kan liknas vid Ebba Grön i slutet av 70-talet. Även texten är punk ut i fingerspetsarna, men med en elegant skruv som sätter även avsändarna i en löjlig dager.

Den följs upp av den oerhört vackra Såna där, som är ett av de allra tydligaste exemplen på hur Brel lyckades göra stor poesi av misärfyllda människoöden, och öl, en klassisk flödande dryckesvisa i bästa The Pogues- stil.
Texterna kretsar föreställningen igenom mest kring alkohol, sex och människor på samhällets botten. Tematiskt var Jacques Brel långt ifrån unik, utan följer en tradition nästan lika gammal som mänskligheten i sig. Å andra sidan tillhör belgarens texter i sina bästa stunder de mest intressanta. Främst genom den poetiska kraften som kikar fram bakom varje burlesk beskrivning, men också sättet de liksom i förbigående behandlar de stora existentiella frågorna på.
Det stora genom det lilla är också något man tagit fasta på i Vasateaterns uppsättning. Scenografin är stram, näst intill det asketiska. Några stolar, ett bord, en trappa och en bakgrundsramp, allt byggt i grovt trä. När det enkla fungerar som bäst är det mycket effektivt, som Petra Nielsens dansnummer till Jonas Samuelsson-Nerbes sång i Sång utan ord.
Föreställningens största behållning är dock rakt igenom Evabritt Strandbergs insatser. Hon var med i uppsättningen med samma namn på Göta Lejon redan 1983 och kanske är det erfarenheten som gör henne så bekväm i rollerna. Med en inbyggd dramatik i sången prickar hon rätt till synes utan att anstränga sig. Det är något de andra tre skådespelarna borde se och lära sig av. Många gånger tas det i så mycket att både känslan och texterna faller bort.

Brel- Rakt in i hjärtat innehåller en hel del skönhetsfläckar och partier där det banala inte lyckas lyftas upp till sin möjliga potential, utan stannar i lyteskomik. Trots det väger höjdpunkterna klart över till dess fördel. Att det är en kabaré, som bara består av delar och inte har någon sammanhängande handling gör ju också att de svagare numren inte på samma sätt som annars drar ner helheten.

Högt och lågt i ojämn kabaré

Andreas Jakobsson såg en cabaret där lyteskomik och existentiella frågor blandades till en ojämn helhet.