Hur skulle jag själv ha handlat i 1930-talets Tyskland? Frågan väcks efter Sverigepremiären på torsdagen på Kulturhuset stadsteatern av "Bortförd vid midnatt". Föreställningen visar sig ha många beröringspunkter med dagens politiska stämningar.
Efter en stel, berättande och texttät inledning börjar föreställningen sakteliga vibrera av liv. Arenascenen påminner om en boxningsring med en betonggrå kub som extra tyngd ovanför. Tre män har förts samman i samma cell i Berlin av SS, strax efter riksdagshusbranden 1933. En av de arresterade, advokaten Hans Litten, gripande gestaltad av Bahador Foladi, har extra anledning att vara rädd. Hans fångvaktare är de män som han några år tidigare åtalade för en attack på en danssalong. Då kallade han deras ledare Adolf Hitler som vittne och ställde frågor som den blivande ledaren säkerligen upplevde som kränkande.
Pjäsens författare, Mark Hayhurst, är dokumentärfilmare och han har tidigare gjort en film om Hans Litten. Det dokumentära ger dramatiseringen en aningen faktatung stelhet. Men det finns också många skikt att odla i själva gestaltningen. Gunilla Röör växer under föreställningen till att bli helt fantastisk i rollen som mamman, Irmgard Litten, som kämpar för sin sons frigivande. Hennes duster med Pablo Leiva Wengers Gestapoofficer och hans tvetungade charm är pjäsens emotionella kraftfält.
Allan Svensson och Niklas Falk imponerar som Littens medfångar, intellektuella gisslare av det rådande systemet. Samuel Fröler ger Littens far en valhänt ömhet och Jan Mybrand är ytterst trovärdig som stel och konflikträdd brittisk politiker. Skådespeleriet är verkligen något extra överlag.
Scenografin är stram och minimal. Med kraftfulla spotlights skapas fängelsegaller, en skvätt blod droppar ner från taket och skapar än värre bilder i huvudet om dess ursprung. Den här tre timmar långa föreställning i en gråbrunsvart färgskala visar sig vara en synnerligen skarp kommentar av vår egen samtid.
Människorna i pjäsen har alla verklighetsbakgrund och här väjs sannerligen inte för mänsklig komplexitet. De nervbanor som bygger och underhåller ett fascistiskt styre blottläggs intelligent och effektivt. En del repliker rörande omskrivningar av verkliga händelser och sättet att se på lag och rätt, demokrati, samt kulten av en karismatisk ledare är högaktuellt. Och ändå handlar det om händelser som ligger före andra världskriget. Rysligt långt bort men ändå så nära.