Hjärteknipande Stolarna

De surrar, kvider, grymtar och gnäggar, det gamla paret på scenen i Eugène Ionescos enaktare Stolarna. Han 95, hon 94. De har varit gifta i 75 år och känner varandra utan och innan. Deras liv består av riter och ritualer. En dag kommer mannens tal till mänskligheten att vara färdigskrivet. I väntan på detta stora ögonblick handlar konversationen om hur det var förr i tiden.

Hannes Meidal och Anna Pettersson låter den varmhjärtade absurdismen bestämma, när de med glimten i ögat nu ger pjäsen på Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget. De har själva översatt, bearbetat och regisserat och gör också dramats bägge roller. Kroppsspråk och rörelsemönster bygger på varsam lyteskomik. De båda skådespelarna ger en uppvisning i vad synkronisering vill säga.

Men med egna tillägg förvandlar de också föreställningen till ett stycke meta-teater. Det betyder bland annat att produktionsuppgifterna inte enbart är hänvisade till det tryckta programmet. Här ingår en ironi som är förlagd till det högre registret. Men det gäller för föreställningen i dess helhet. Lika finfördelad är humorn, som därmed blir uppsättningens egentliga stämton. Även om man för den skull inte glömmer bort Ionescos egen livskänsla. Den där tillvaron huvudsakligen består av grusade förhoppningar, där det mesta är fåfängligt och det är utsiktslöst att leta efter någon mening.

Richard Andersson har i sin scenografi klätt spelrummet i en röd och grå färgskala, som för tankarna till den kroppslighet inombords där livets biologiska basfunktioner utspelas. Den som på utsidan hos de bägge kontrahenterna genom maskdesignern Ulrika Ritters försorg försetts med näsor som krokiga potatisar, glesa peruker med markerade leverfläckar och till sen ålderdom påtagligt förvandlade ansiktsdrag. Det eviga tuggandet gör sitt till. Ingen kan under sådana förhållanden förmena dessa gamla människor deras behov av att frisera verkligheten eller bygga upp en fantasivärld för att slippa bli påminda om, att de befinner sig i livets slutskede.

Över huvud taget är det omöjligt att som publik inte ta till sig och dela den ömsinthet med vilken skådespelarna närmat sig sina roller. Den skröplighet som kommer till uttryck rymmer en myckenhet empati. Lite grand kommer man på sig med att fundera om det inte just här finns en motröst mot den ståndpunkt som annars var författarens. Att det bortom alla illusioner inte återstod annat än en total hjälplöshet.

Både Hannes Meidal och Anna Pettersson ligger långt från en sådan uppfattning i sina rolltolkningar. Här finns både tåga, livsgnista och humör. Mot slutet rumsterar de om, tar danssteg och far omkring som torra skinn. Så uppträder ingen som givit upp. Och när Meidal dessutom på ett ställe imiterar såväl Erland Josephson som Sven Wollter råder rena revystämningen. Att talaren, som kommer in på slutet, inte är dövstum som i förlagan utan visar sig tala kinesiska förändrar ingenting i sak, men onekligen graden av svärta i föreställningen.

Men dessförinnan har allt illusionsmakeri redan punkterats, när dagens teatervärld blir fullt synlig med Jasenko Selimovic och Lars Norén och inte minst teaterchefen i Göteborg Anna Takanen och hennes kollega på Stockholms stadsteater, Benny Fredriksson. Då framstår det som helt följdriktigt att hoppet ut genom fönstren och ner i vattnet föregås av ett väldigt indiantjut. Och nog är det ett fyrverkeri som hörs på avstånd. Hannes Meidals och Anna Petterssons tolkning av Stolarna är personlig ut i fingerspetsarna och det mest hjärteknipande som ges på de stockholmska teatrarna denna höst.

Hjärteknipande Stolarna

Uppsättningen av Eugène Ionescos Stolarna på Strindbergs Intima teater är hjärteknipande och har humorn som stämton, skriver Bo-Ingvar Kollberg.