Videon är inte längre tillgänglig
Så var det dags för Uppsala att hyllas av radarparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Från norr till söder besöker de 24 svenska städer med en specialdesignad show för varje plats. Och än så länge verkar det inte ha skett några förväxlingar i stil med kungens”kära örebroare”(när han besökte Arboga). Syftet: Att återuppväcka städernas borttappade själar.
I likhet med kollegan Fredrik Lindström har duon ett stort intresse för ämnet svensk geografi med knorr. Folkbildning blandat med humor som de själva uttryckt det. Och nog var det folkbildning alltid. Till exempel fick vi reda på vilka svenska städer som har Sveriges absolut sämsta slogans. Åmål – alltid något. Flen – en kommun. Österåker – mer än bara en anstalt.
Det kändes lite ovant att se dem så här. Vanligtvis hittar de ju på hyss i tv-rutan, där scener kan göras om och klippas bort. Nu var det på riktigt. Först undrade jag hur dessa kostymklädda lustigkurrar ensamma skulle kunna fylla ut Konserthusets stora scen under en hel kväll. Men det gjorde de. Med mycket hjärta, en del pubertal humor och en stor dos självdistans fick de Uppsalapubliken på fall. Den något homogena skaran, slappa akademiker med 30 plus-skägg och rutiga skjortor, jublade och tjoade. Särskilt när Filip imiterade Uppsalas olika konstverk; stenarna på Dragarbrunnstorg, Mariastatyn i Domkyrkan och Finn Malmgren utanför Le Parc. Fotografiet av en naken Filip, med en kvinnas underliv bredvid Näckens polska utanför centralstationen kommer sent att lämna min hornhinna.
Stadskomiken i all ära. Men det var ändå när Filip och Fredrik blev personliga som de glänste allra mest. Som Filips livs värsta ögonblick, när Jan Guillou utnämnde hans älskade Köping till Sveriges tråkigaste stad. Eller när grabben från Otterbäcken (Fredrik) i hiskeligt ful äppelpskjorta följer med sin nyfunna vän från Köping (Filip) på grisfest. En kväll som slutade i fyllecell men blev början på en lång vänskap och många äventyr.
90 minuter kändes som en kvart. När det slutligen var dags för publiken att utse Uppsalas slogan tänkte jag bara; nej, inte än! Men grabbarna hade ett späckat schema. Bara en timme senare var det dags för nästa föreställning, nästa publik som skulle charmas. Och vad blev då frasen som ska gestalta Uppsalas innersta väsen? När ord som latin, Linné och Pelle Svanslös var strukna stod där: Uppsala – festen kan börja.
Nämnde jag att det var en hel del studenter på plats?