Videon är inte längre tillgänglig
Trots den avslappnade och ganska spartanska inramningen så skrevs det stolt historia på Reginateatern i tisdags. Kulturnämndens ordförande i Uppsala kommun, Eva Edwardsson fanns på plats för att inviga ”Världens första internationella kvinnliga clownfestival”.
Vid det laget hade den brasilianska clownen och skådespelaren Angela de Castro redan hunnit stryka runt en del i teaterlokalerna iklädd plommonstop, kostym och slips. Tillsammans med brittiskan Rachel Ponsonby genomförde hon sedan en föreställning som präglades av lågmäld humor och enkelhet.
Medan Rachel Ponsonby gav en utstuderat stel och stillastående konsert på olika flöjter så tassade clownen de Castro ordlöst runt och interagerade med publiken, oftast med spridda fniss som följd.
All humor bygger på kontraster och här uppstod det välgörande sådana mellan å ena sidan den högdragna, finkulturella musikinramningen och clownens dråpliga små snedsteg, infall och utfall. Angela de Castro har haft en lång och framgångsrik karriär i sitt hemland. Här blev det också tydligt att hon har en imponerande kontroll över både lemmar och mimik.
Samtidigt var föreställningen lite väl dämpad och försynt i perioder. Även om konstpauserna var viktiga så blev de ibland lite för många och långa. Tempot var för ojämnt i min smak.
Desto mer tätt mellan skratten blev det när Rachel Ponsonby själv tog över scenen och iklädde sig rollen som musikforskaren Virginia Davies. Med stram knut i nacken, grå långkjol och vit blus såg hon ut som en snipig lärarinna renons på humor.
Ganska snart stod det dock klart att fröken Davies hade för avsikt att gestalta sina musikaliska teorier med kroppen, och då brast alla skrattfördämningar. Hon drog på sig platåskor som rasslade, en mössa som tjöt och två otympliga näsflöjter som tutade, bland mycket annat.
Allt utvecklades till en unik enkvinnasföreställning som både såg och lät riktigt rolig ut, visserligen helt utan clownnäsor men med clownens förmåga att underhålla med hjälp av både kroppen och ansiktet.
Avslutningen, där den en gång så spända och okarismatiska lärartypen kastade sig ut i ett hysteriskt eldnummer, tog andan ur publiken och ledde till stående ovationer.
Därmed var också tredagarsfestivalen Red Pearl i gång på allvar, ett oväntat och unikt initiativ av Reginateatern och deras finska samarbetspartners.