Länge ansågs Uppsala, kanske främst på grund av sitt beryktade rasbiologiska institut, vara ett starkt fäste för den svenska nazismen. När Uppsala stadsteater nu sätter upp Magnus Alkarps debutpjäs 4 dagar i april finns all anledning att revidera den bilden. Nog dyker det i Alkarps pjäs upp ett och annat lika nazistiskt som uppländskt rötägg, dessutom på högt uppsatta positioner. Men att Uppsala snarare var en stad där motståndet mot nazismen var starkare än på många andra platser i landet blir i Alkarps historiedrama uppenbart. Om övriga svenskar tiger, ryter upplänningen ifrån.
Alkarps pjäs, som bygger på helt autentiskt arkivmaterial, berättar historien om fyra dramatiska dygn under påskhelgen 1943, då svenska nazister höll riksfältläger i Uppsala. Mötet avslutades med en stor manifestation vid högarna i Gamla Uppsala, men där tusentals Uppsalabor också kom samman för en motdemonstration. Det hela urartade och på signal från nazisterna gick de närvarande poliserna, varav många nazistsympatisörer, till attack mot de oskyldiga motdemonstranterna. Människor, såväl barn som åldringar, höggs ner och misshandlades.
Efterspelet blev inte mindre skandalöst. Ett sjuttiotal medlemmar ur den norska motståndsrörelsen beskylldes för att ha legat bakom oroligheterna. Egentligen var alltihop planerat och väl regisserat av Berlin, vars syfte var att skapa turbulens i den stad som man ansåg vara den allra hopplösaste att finna rekryter i. Allt utspelat i ett mycket känsligt historiskt skede då tyskarna faktiskt hade långtgående planer på att invadera Sverige.
I centrum för Alkarps pjäs står Jacob Citréus, kriminalkonstapel vid Säkerhetstjänsten, som får i uppdrag att reda ut den härva som väl närmast måste liknas vid en nazistisk konspiration. I Aksel Morisses gestalt en klassisk patosfylld hjälte med en ovanligt utvecklad sanningslidelse. Citréus blir till något av en idealbild av den vi alla önskar att vi förmådde vara när samhällsklimatets blåsväder viner allt kallare runt knuten, den som vägrar vända kappan efter fascismens snålvindar. Pjäsens andra huvudperson är Aase Lie Dahl, spelad av Elisabeth Wernesjö. En ung norsk sjuksköterska, aktiv i motståndsrörelsen, som när skulden för kravallerna ska delas ut hamnar i polisens och nazisternas kikarsikten.
Morisse och Wernesjö hör till något av det finaste stadsteatern äger (håll hårt i de guldklimparna, Tunström) men här har de fått ett alldeles för tunt rollmaterial att jobba med och har därför inte förmått skapa några vare sig särskilt trovärdiga eller komplexa karaktärer.
För även om arkeologen Alkarp verkligen lyckats gräva fram ett mycket fascinerande, jag skulle rent av drista mig till att säga sensationellt, stoff ur historiens gömmor så har han haft betydligt svårare att förvandla detta material till engagerande och levande dramatik. Pjäsen har ett stort (kanske alltför stort) persongalleri, där samtliga karaktärer bygger på verkliga personer. Tyvärr träder dessa personer aldrig fram på scenen som några gripbara människor av kött och blod, de förblir skisserade utkast vars enda syfte är att bära fram den större historien, aldrig existerande i sin egen rätt.
Dialogen lider av en brist på nyanser, betydelsebottnar och undertext. Ja, allt det där som skapar spänning och dynamik i en dramatisk text. Kanske har Alkarp varit för mycket historiker och för lite dramatiker. 80 procent av pjäsen ska vara ren sanning. Jag tror föreställningen hade mått bra av att minska den procentsatsen något. Kanske hade man kunnat koncentrera handlingen till några fåtal karaktärer, hittat en tydligare ingång i materialet. Nu blir det mer redovisning av ett händelseförlopp än gestaltande teater.
Men regissör Sara Cronberg har trots allt skapat en sammanhållen och fungerande föreställning. Historien berättas på ett tight och effektivt sätt. Man har också på ett skickligt vis frammanat en tidsanda, främst genom de 40-talshits och radioreferat som fungerar som eleganta scenövergångar. Och, som sagt, det länge hemligstämplade material som Alkarp här lyfter fram i ljuset är i sig tillräckligt intressant och häpnadsväckande för att göra en tur förbi stadsteatern. Man får sig kanske ingen större konstnärlig upplevelse till livs, men väl en välbehövlig historielektion. 4 dagar i april är med andra ord ett typiskt exempel på hur verkligheten överträffar dikten.