Historia blir nutida politik

Det inte minst intressanta med Dramatens i helgen premiärvisade maratonföreställning med tre pjäser av August Strindberg är vad dramaturgen Vesna Stanisic med sin bakgrund i det forna Jugoslavien och utbildning i Belgrad tagit fasta på, när hon bearbetat och strukit ner texterna till en femtimmarsuppsättning. Självfallet får det genomslag att hon under sina skolår inte matades med Gustav Vasas äventyr i Dalarna, de som ingick i den obligatoriska undervisningen i Sverige förr i världen. Inte heller förefaller motsättningen i dramat om drottning Kristina mellan katolicismen och den rena lutherska läran ha satt några särskilt djupa spår, också det någonting som i varje fall de som är medelålders och äldre fick sig itutat redan i söndagsskolan. Och Gustav III framstår knappast som den teaterkung, akademiernas instiftare och kulturens tillskyndare som väl fortfarande står för den rådande allmänna uppfattningen.

När Vesna Stanisic nu givit sig i kast med några av kungadramerna har hon i stället för historieskildringen lagt tyngdpunkten vid det i hög grad politiska stoffet i pjäserna. Det betyder att Gustav Vasa i första hand blir en berättelse om makten och dess olika ansikten när den är knuten till en envåldshärskare. Dramat om Kristina blir på ett motsvarande sätt för den som har sin bakgrund på Balkan en pjäs om friheten, då inte minst det som har med religionsfrihet att göra. Och man tänker sig gärna att Stanisic upptäckt en hel del överensstämmelser mellan vad som hänt i det forna Jugoslavien efter kommunismens fall och de konspirationer och det allas krig mot alla som utgör en viktig del av den dramatiska motorn i Strindbergs Gustav III. Onekligen ger sådana infallsvinklar till vår svenska historia lite andra perspektiv än de som vi är vana vid.

Dramatenhuset vid Nybroplan fyller denna vår 100 år och man har valt att bland annat låta tre pjäser av husförfattaren celebrera tilldragelsen. De ges i en följd i samma grundscenografi av Rufus Didwiszus men med olika regissörer, som gjort instuderingarna oberoende av varandra. Åsa Kalmér har tilldelats uppgiften att reda ut Gustav Vasas olika föranstaltanden för att bemästra det instabila läget i ett land, där kung Kristian nyss jagats bort och där det jäser bland folket både i Dalarna och i Småland. Vesna Stanisic har behållit lübeckaren Herman Israel i rollistan för att det statsfinasiella läget skall få sitt. Och även Olaus Petri är med för att markera reformationens roll under det omvälvande politiska skedet. Men annars är det mycket frågan om en pjäs om just makten, som egentligen inte gör så stor skillnad på om det är den egna familjen och sönerna eller undersåtarna ute i de mellersta eller södra provinserna som skall näpsas.

Det betyder också att de religiösa anfäktelserna med en Gud som tuktar och prövar människan, som Strindberg själv delade med pjäsens huvudperson, får ett begränsat utrymme. På det mänskliga planet är det i så fall mera maktens ensamhet som kännetecknar Torkel Petersson, som gör rollen som den despotiske monarken. Och givetvis finns där även utrymme för odågan prins Erik, anförtrodd Peter Viitanen, och dennes för scenisk gestaltning tacksamma krogliv tillsammans med Per Svenssons Göran Persson i en uppsättning med anakronistiska detaljer som en elektrisk fläkt, en trehjuling och tennisspel. Magnus Ehrner gör en säkert gestaltad Olaus Petri och Per Mattsson den självmedvetne Herman Israel, som lär svenskarna hur ett land skall skötas. Mattias Silvell och Charlotta Jonsson är på kornet fångade, stadiga dalkarlar av den ursvenska stam som väl bara går att hitta på Nordiska museet numera.

Det är knappast en slump att Jagos Markovic, likaså med Serbienbakgrund, hittat fram till sitt eget kvinnoporträtt i Kristina. Utöver frihetstemat står kärleksdramat i centrum med en hel del svartsjuka i omlopp hos de bägge rivalerna Claes Tott och Magnus Gabriel de la Gardie. Det finns även mycket sensualism i denna föreställning inte minst i kärleksmötena mellan Tott och Kristina. Och rikets alltmer skakiga finanser åtföljs av både larm och uppror bland folket och krav hos adeln att drottningen skall avsäga sig sitt ämbete. Till detta kommer Kristinas utveckling i pjäsen från barn till kvinna, ett förlopp där Erik Ehns älskare Claes Tott intar en framträdande roll. Men också motsättningen mellan manligt och kvinnligt hör till den här dramaversionens väl synliga byggstenar.

Gärna hade man sett att just den här uppsättningen hade fått en helt egen kväll och sluppit vara mellanspel i sviten med kungadramer. Elin Klingas Kristina är en rolltolkning av det storartade slaget och har alla utsikter att bli klassisk. Hennes gåtfullhet som regent tränger betydligt djupare än förlagans narcissism, där drottningens fallenhet för att manipulera sin omgivning är det kanske viktigaste personlighetsdraget. Elin Klingas Kristina bygger heller inte på en människa vars inre slits mellan olika mognadsnivåer. I stället för en ombytlig teaterdiva är hon gjuten i ett stycke i sin målmedvetna strävan efter religionsfrihet och tolerans. Till skillnad från sitt själsliga syskon Fröken Julie är revolten mot en förkvävande omgivning inte ett fall från samhällets topp utan ett bejakande av de egna behoven. Det är någonting som statsmannen och fadersgestalten Axel Oxenstierna, gestaltad av Björn Granath, lika lite som de övriga i hennes närhet saknar förutsättningar för att förstå. Och tronavsägelsen med lågan som fortsätter att brinna på scenen markerar markerar både ett genomgripande livsval och inledningen till en helt ny tillvaro fjärran från hovlivets alla etiketter och förkonstling.

Regissören Maria Åberg är sparsam med den fransyska elegansen hos titelrollen när hon låter Michael Nyqvist axla rollen som Gustav III. Snarare är det en lite valhänt, grovt tillyxad och oborstad kung, som så gott han förmår försöker bemästra den atmosfär av konspirationer i vilken han vistas. Inte heller ger den illusionsbrytande scenografin med vidöppen scen honom särskilt stora möjligheter att dra nytta av de teatrala konventionerna i ett episkt förlopp där tillhörigheten till de politiska lägren redan är given på förhand. Det är Per Graffmans Armfelt och kungen själv mot alla de övriga. Även Malin Güettlers drottning hör till de opålitliga. Hennes propå om skilsmässa förstärker intrycket av ett samhälle, där ingen som helst tillit står att finna. Sunil Munshis Ankarström tilldelas tidigt rollen som ondskans representant och de båda adelsmännen Ribbing och Horn, som görs av Filip Alexanderson och Jon Karlsson, spelar med öppna kort om sina avsikter från första stund. Att Michael Nyqvists manöverutrymme som kungen under sådana villkor reduceras till oupphörliga glidningar mellan självömkan och självironi är kanske bara vad man kan vänta sig. Gustav III som antihjälte? Därifrån är avståndet stort till en av den svenska dramahistoriens paradroller.

Historia blir nutida politik

August Strindbergs tillbakablickar på svensk historia har dramaturgen Vesna Stanisic knutit an till dramatiska politiska skeenden i vår egen samtid i föreställningen Tre kronor, som i helgen premiärvisades på Dramaten, skriver Bo-Ingvar Kollberg.