Hisnande suverän teater

Ulrike Meinhofs porträtt projiceras på ridån och en skådespelare (Sebastian Rudolph) stapplar ut, förvirrad i sin ärtgröna damdräkt och röda pumps. Någon kastar peruk, poplinkappa och ett tjockt manus efter honom. Ironiskt börjar han med förställd röst recitera alla rollerna från pipiga prinsar i Towern till grovröstad gubbkör och snart får han assistens av kollegerna Felix Knopp, i solglasögon och magnifik glittrande vit klänning, och Andreas Döhler i kort lila. Man läser i stämmor. Döhler intar tänkarpose medan de andra fnittrar: "jag är den svaga", "att tala är inte en gärning". För dessa unga män i deras bisarra dragshow kan texten bara uppfattas ironiskt.

Den röda ridån dras undan, bakom denna finns ytterligare en röd ridå och bakom denna en vridscen. Spelet bryts och man visar inledningstexterna till en svartvit film, Undergången del II: Stammhems sista dagar, av Bernd Eichinger, en allusion på Hitlerfilmen från 2004.
Telefonsignaler avbryter männen en gång till; det är näringslivet som ringer. I ett moment av stillhet har två aktörer klätt ut sig till intima kvinnliga kroppsdelar i rosa och lila springor med pälskant; de framför innerligt och sakta en s k vaginadialog mellan Elfriede Jelinek och Marlene Streeruwitz.

Här bryts metateatern och effekterna i Niklas Stemanns iscensättning av Elfriede Jelineks nya pjäs Ulrike Maria Stuart på Thalia Theater i Hamburg av ironins gräns. Elisabeth Schwartz, en gråhårig dam i Meinhofs generation, kommer in och ber om lite aktning för Ulrike, som skrev och tänkte så mycket.
Jelineks text - som inte får offentliggöras - bygger delvis på citat från Büchner, Marx och framför allt Schillers Maria Stuart samt självfallet avsnitt ur RAF:s (rödaarméfraktionens) texter. Stemann, som med framgång iscensatt Jelineks Das Werk och Babel i Wien, har format textmassorna i en dramaturgi där tio aktörer i stället för att gestalta egentliga roller agerar än som den ene, än som den andre. Schwarz och Katharina Matz är stundom Schillers drottningar Maria och Elisabeth i renässansdräkt, stundom åldrade Meinhof och Gudrun Ensslin. Susanne Wolff, härmoåret lovprisad som Ibsens Nora, och Judith Rosmair gestaltar terroristerna som unga.

Pjäsen tillhör Jelineks märkligaste och är ett utmärkt exempel på att även Nobelpristagare förmår förnya sig. I hennes antiösterrikiska pjäser var ställningstagandet lätt, men här konfronteras vi med två kvinnor som har kraft och intelligens nog att vilja förändra världen, men tar till oförsvarbart våld. Meinhof och Ensslin framstår som mytomspunna men obegripliga ikoner för sena tiders barn och Jelinek tar inte ställning. Som feminist grubblar hon också över det märkliga i att två kvinnor som flera gånger kastat av sig kvinnorollen - Meinhof var ju radikal journalist - och till sist gripit ledningen för RAF privat ständigt strävar efter prinsens, Andreas Baaders, gunst. I centrum för pjäs och föreställning står sökandet efter identitet i en av medier genomträngd värld. Stemanns och aktörernas distans till texten har alltså flera funktioner.

Stemann låter teaterformerna avlösa varandra. Den unga Ensslin börjar sjunga och en musikal med glittergardiner uppförs på vridscenen. Man prövar att ge föreställningen som klassisk konsert med flöjter och piano och som politisk Brechtinfluerad agitpropteater. I fonden lyser den röda RAF-stjärnan med k-pist, gruppens emblem.
I en spektakulär scen härmar man tysk äckelteater, särskilt Jürgen Goschs bejublade Macbethföreställning från Düsseldorf i fjol (UNT 28 maj 2006). Endast iklädda grismasker på kalsongernas plats ställer Knopp och Rudolph upp pappdockor som föreställer hatobjekt, d v s politiker, domare och näringslivsfolk. De fyller ballonger med vatten som publiken får kasta på dockorna och kletar in varandra med rosa, brun och vit färg, allt medan de vrålar "Skit!" och Rudolph tappar vigselringen.

Änglar, som Jelinek lånat från Angels in America, uppträder, Ulrike hängs i talja och vridscenen börjar snurra. Drottningarna grälar, rökmoln bildas och man vädjar till Steven Spielberg. Till sist, efter en andra vaginadialog, övergår föreställningen i rockkonsert. På vridscenen sitter en aktör i Jelinekperuk och läser hennes manus med wiensk accent medan Rudolph och Knopp nakna gör bruk av trummor och elgitarr. I fonden lyser ett Jelinekporträtt.
Efter två timmar får åskådaren nedstänkt av vatten och rosa färg applådera och lämna Thalia Theater. Ute i snögloppet hemsöks han av pregnanta efterbilder från denna hisnande suveräna föreställning, där ironin ständigt slår över i drabbande allvar och allvaret hela tiden förmedlas av återanvända mediaeffekter. Och de pregnanta bilderna övergår i tankar.

Hisnande suverän teater

Roland Lysell har sett en Nobelpristagare förändras i Hamburg.