Hisnande rymdresa i teaterform

Det var inte utan att det kändes lite extra i maggropen i höstas när Christer Fuglesang i viktlöst tillstånd klättrade omkring på utsidan av rymdstationen. Frågorna om vår plats i ett väldigt universum kom för några dygn alldeles nära. Säkert väcktes på många håll en nyfikenhet för kosmologi, astronomi, fysik och den naturvetenskapliga forskningen i stort.
Påpassligt inleder Upsala Stadsteater vårens säsong med vetenskapsteater med föreställningen Stjärnsmällar och svarta hål, som i dag får sin premiär i Teaterhörnan. Gunilla Boëthius svarar för manuset till denna lektion i teaterform om hur universum uppstått och fungerar. Med på rymdresan är skådespelarna Viveca Dahlén och Gustav Levin. De har vid varje föreställning också hjälp av en forskare. Vid onsdagens pressgenrep fyllde professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson denna funktion.

Något som tillnärmelsevis skulle kunna liknas vid big bang, urexplosionen för 13,7 miljoner år sedan, besparas dock publiken. Även om det hade varit någorlunda kronologiskt rätt. I stället tar skådespelarna scenen omedelbart i besittning, Viveka Dahlén som uppskrämd rymddrottning och Gustav Levin som skönhetsnjutare. Och ur det stillsamma stjärnfall som följer bjuds publiken med på en färd genom tid och rum där den pedagogiska åskådligheten och förmågan att förklara komplicerade frågor på ett lättillgängligt sätt dominerar.
Alla inslag i den vetenskapsteater som pågått i flera år på Stadsteatern har varit lika lärorikt givande som dramatiskt väl genomtänkta. Frågan är dock om inte det här numret blivit det i särklass allra bästa. För lärdomsstaden Uppsala är det onekligen en fjäder i hatten att den egna teatern med så skickliga medel och med lokal expertis på plats kan bidra till att höja den allmänna bildningsnivån. Förhoppningsvis hålls initiativet vid liv också fortsättningsvis, när Stefan Böhm i höst inte längre är institutionschef.

En mera klargörande introduktion till de riktigt stora sammanhangen, där livet en gång uppstått och där förutsättningarna för att vi själva finns är det svårt att tänka sig. Och det i en föreställning som inte väjer för vare sig komplicerade eller svårfångade förlopp när det gäller att förklara universums födelse då tid och rum börjar. Tillståndet dessförinnan vet vi inte så mycket om, förklarar Ulf Danielsson när han själv tar till orda. Och det skall man höra från en professor, att vår hjärna inte räcker till! Men det är i sådana gränstrakter och tonfall mycket av innehållet kretsar. Och för publiken är det bara att skärpa sig och lyssna ordentligt för att hänga med.
I gengäld blir man betydligt klokare på kuppen såväl om ljusets hastighet som om skenet från skapelsens urscen, om de skuggor som är galaxfrön och om de första organismerna. Det ligger i sakens natur att hela föreställningen skimrar av poesi. Gustav Levin bjuder på ett eget sångnummer och framför Zarah Leanders gamla slagdänga Vill ni se en stjärna. Och vem kan säga emot repliken som följer. att stjärnorna är till för att vi skall kunna njuta, häpna och beundra. Så långt är det mesta frid och fröjd. Och skulle kanske så förbli. Om det inte vore för de svarta hålen. Det är genom ett sådant Viveka Dahlén försvinner, åtminstone för en stund, sedan hon blivit både utbränd och supernova för att slutligen hamn i tomhet och mörker som ett stjärnlik på rymdens kyrkogård.

Det är inte enda gången Ulf Danielsson försätts i bryderi, när dikten eller i det här fallet verkligheten går sin egen väg. Men dramatiskt blir det så det förslår och efter en stund har Uppsalaprofessorn hittat ett bra svar också på det problemet. Men snart nog hopar sig frågorna på nytt när den nyupptäckta kraft som kallas den mörka energin och fyller 70 procent av universum inträder i skeendet. Så går det på med nöjaktiga svar och olösta gåtor ända fram till frågan ställs om det kan finnas intelligent liv och därmed en civilisation även på andra planeter. Något svar så länge föreställningen varar hinner förstås Viveka Dahlén och Gustav Levin inte få när de skickar ut sina kontaktannonser i rymden. Men skulle en reaktion inkomma under något senare framförande, är i alla fall publiken så förberedd att den kan bli att ge utomjordingarna besked om det mesta vad den egna planeten anbelangar. Hos regissören Sara Cronberg har Gunilla Boëthius manuskript hamnat i bästa tänkbara händer och skådespelarna tillsammans med närvarande lärd expert bjuder på ett rymdäventyr så hisnande det kan bli. Säkert är det många Uppsalabor som kommer att rikta blicken mot himlen framöver betydligt mera tankfullt än hittills. Men också klokare än någonsin.

Hisnande rymdresa i teaterform

Upsala stadsteaters nya föreställning om universum är ett tankeväckande rymdäventyr, som gör publiken mera stadd vid kunskaper än någonsin, skriver Bo-Ingvar Kollberg.