Hipp belcanto i Mellanvästern

Han skrev snabbt, Donizetti, snabbare än t o m Mozart och Rossini. Sin första opera, Il Pigmalione (1816), komponerade han på sju dagar, för Kärleksdrycken tog han hela två veckor på sig ? Inte utan fog kallades han av sin samtid "Gaetano furioso". Under sitt korta liv åstadkom han 71 (!) fullbordade operor (varav 43 "opere serie"), kantater, mässor och t o m kammarmusik (bl a 19 stråkkvartetter), inalles 611 verk. Han komponerade gärna utan piano, tog sällan paus och dog vid knappt fyllda 50 år (1848).Många "kassapjäser"Om man rynkar på näsan åt hans flyhänta penna — Bellini, Berlioz och Wagner gjorde det — får man inte glömma bort att komponerandet av operor i Italien på Donizettis tid var ett slags business. Det kan jämföras med producerandet av schlager och musikaler i dag. En operakompositör på 1830- och 40-talet — och det gällde också för Rossini och den unge Verdi — verkade i en "produktionsapparat", där det var impressarions affärsintressen som gällde. Det var han som först engagerade sångarna, sedan (!) kompositören och librettisten, vilka fick i uppdrag att leverera en opera för en handplockad ensemble till utsatt datum. Stjärnsolisterna hade ofta högre arvode än kompositören. Att Donizetti i denna artistiska hetluft ändå lyckades prestera så många "kassapjäser" som än i dag spelas världen över är smått ofattbart. Bland pärlorna kan nämnas Anna Bolena, Maria Stuarda, Lucia di Lammermor, La Favorite och Don Pasquale.Donizetti var 34 år, när han våren 1832 komponerade Kärleksdrycken, hans 40:e opera. Musiken är melodiös, lättsjungen, livfull, fräsch och med en gnutta sentimentalitet. Ariorna går ofta i sprittande allegrorytmer. Allt ljus i partituret ligger på det vokala, orkesterns ackompanjemang är mestadels ganska harmlöst med få undantag (arian Una furtiva lagrima: harpa plus träblåsare).Uruppförandet i Milano den 12 maj blev en publiksuccé och följdes av 32 utsålda hus.I Stockholm har operan inte spelats på 50 år. Den nya uppsättningen gavs den 13 december; denna recension ägnas åt det alternativa teamet den 17 december.I originalhandlingen (Toscana, 1800) älskar den unge och blyge bondpojken Nemorino den vackra och rika Adina som förläst sig på medeltida kärlekshistorier. Hon uppvaktas också av den kaxige sergeanten Belcore. För att lindra sina kärlekskval köper Nemorino en "kärleksdryck" (= vanligt lantvin!) av den munvige, charmige handelsresanden i undermedicin Dulcamara ("Bitterljuv"). När Adina får reda på att Nemorino tagit värvning för att kunna köpa sig en flaska till — och dessutom fått ett arv! — inser hon att det är Nemorino hon vill ha. Hon löser ut honom och de tu blir ett lyckligt par.Denna harmlösa historia har den framstående engelske regissören Jonathan Miller transponerat till den amerikanska Mellanvästern. I vanliga fall är jag reserverad mot dylika, ofta långsökta "förflyttningar", men här fungerar det alldeles utmärkt. Personregin är ytterst detaljerad, t o m bakgrundsfigurerna i kören får liv. Detta är oemotståndlig, glädjespridande musikteater.Krävande koloraturerIsabella Bywater (scenografi och kostymer) har låtit bygga upp en stiliserad, lätt nergången bar ("Adina's Diner") med vidhängande bensinmack i ett sterilt ökenlandskap. Allt är hållet i ljusa, lite kitschiga pastellfärger, kläder och accessoarer har 50-talsstuk. Tekniska rekvisita såsom motorcykel, cabriolet och mikrofon (!) ger tidstypisk atmosfär.Sångarna gör goda om än inte hänförande insatser: belcanton är mera nordiskt sval än italienskt glödande. Starkt intryck, både i agerandet på scenen och vokalt gör kören — utmärkt instruerad av sina kormästare Folke Alin och Christina Hörnell. Bland solisterna gör den grekiske basen Damon Nestor Ploumis som Dulcamara en övertygande insats. Jesper Taube, baryton, är en viril sergeant.Tenoren Mathias Zachariassen växte vokalt under kvällen och var gripande i operans mest kända aria Una furtiva lagrima. Den lyriska sopranen Ekaterina Morozova sjöng Adina med en smula rysk-metallisk timbre. För att gestalta en amerikansk barvärdinna var hon lite väl blyg och reserverad. De krävande koloraturerna hade hon dock inga problem med.Hovkapellet under dirigenten Alberto Hold-Garrido var på gott spelhumör och ackompanjerade flexibelt och lyhört. Synd bara att vissa repriser hade strukits i den ändå så korta operan.Den som inte går från denna föreställning på lätta fötter och med ett leende på läpparna bör tala med sin husläkare. Bättre vaccin mot vintrig mjältsjuka har jag svårt att tänka mig.