I den första enrutingen i Nina Hemmingssons seriealbum ”Mina vackra ögon” säger den ständigt lika tomögda huvudpersonen till sin vän:
”Jag gick på bio igår, det var en komedi och jag skrattade.”
”Jaha, vad hände sen?”
”Sen? Ja allt blev väl som vanligt igen, hur så? Du lyckas då alltid gräva fram nån jäkla dynga!”
Dialogen i Hemmingssons böcker utspelas ofta över ett glas vin, i ett kort möte när man rastar hunden eller, som här, över en fika. Minimikravet för att accepteras i det här samhället är att man bemästrar den där typen av enkla, sociala situationer. Det gör inte Hemmingssons huvudpersoner. De brister.
I en tid med ”anställningsbarhet”, ”flexibilitet” och ”social kompetens” som valspråk blir de där misslyckandena inte bara komiska utan rent subversiva. Och det är inga misslyckanden som kryper iväg med svansen mellan benen – Hemmingssons figurer slår tillbaka i måttlöst ursinniga och alltid felriktade motangrepp. Seriernas storhet ligger framför allt i språkkänslan, vilket gör dem utmärkt lämpade för scenen. Det bevisas nu i Anders Larssons uppsättning på Dramaten. Mycket ska tillskrivas skådespelarna Sonja Ahlfors, Robert Kock och Joanna Vingren som hela tiden lyckas balansera på det absurdas yttersta gräns utan att någonsin tappa kontakt med den verklighet som gör det absurda absurt.
I sina bästa stunder är ”Mina vackra ögon” lika svartsynt tragikomisk som den besläktade ”Liv Strömquist tänker på dig”. Tyvärr tappar föreställningen i tempo när den rena poesin (iscensättningen utgår inte bara från Hemmingssons serieböcker, utan också från hennes diktsamling ”Det var jag som kom hem till dig” från 2012) tar över. Jag antar att den finns där för att skapa en mer fritt associativ och kontemplativ klangbotten, men det hade varit mer spännande att få dröja kvar i de där paranoid-kritiska utbrotten som maniskt kladdar könsord och förolämpningar över genuskontraktet. Där finns dessutom en poesi aldrig så tät. Som i scenen där pojkvännen berömmer sin flickvän för att hon är så liten och späd, och får svaret: ”Det är inte jag som är liten, det är min fitta som är stor!”
Jaha, och vad som händer sen? Ja, allt blir inte alldeles som vanligt igen. Någonting har förändrats, tack vare all dynga som Nina Hemmingsson lyckats gräva fram.