Hemlighetsfullt collage

Bland det som gör ÖFA-kollektivet så intressant är att de, trots att de är ett uttalat feministiskt kollektiv, struntar i slagord och de scenfeministiska måstena. Ingen skrivs något på någon annans näsa och kanske är det inte ens det feministiska som är huvudsaken - utan den grupp, eller individ, som för tillfället är utsatt för omvärldens nycker. För maktens, gruppens eller sitt eget förtryck - eller bara det lite jobbiga.

Nu har ÖFA-kollektivet haft premiär på sin nya föreställning Hemligheter och de har tagit hjälp av fem högstadieklasser från Uppland. Föreställningen kommer också att ges i skolor. Då är det lätt att anta att det handlar om vad som brukar kallas ungdomsteater. Och kanske avfärda den som pekpinneteater.
På scenen står fem kvinnor från tidiga tjugoåren till trettioett, ett gäng mikrofoner och i fonden en scen med datorer och trummor. De dansar under tystnad, går över i en visklek som får ta tid, så lång tid att man blir intresserad av vad som egentligen är hemligheten. Och den är ju just så banal som de flesta av våra hemlisar är. Men det blir värre. Och ändå inte.

Hemligheter är byggd som ett collage. Och varje del av det är intressant, rörande och ibland absurd. Det absolut bästa, som ÖFA ska ha en enorm eloge för, är chatten mellan Nadja Hjorton och Emma Tolander med var sin dataskärm på huvudet. Det är knappt att man ser deras ansikten bakom det svarta glaset. Och där är genialiteten, det långsamma, det verkliga i scenisk form.
Jag hoppas att Hemligheter hittar sin unga publik, och den andra publiken. För den är riktigt bra trots att den är lite hemlig i sin form och långt ifrån allt är solklart. Men det är bra. Och - det är sällan man får säga detta: nästan lite nytt.

Hemlighetsfullt collage

Astrid Claeson ser en bra uppsättning av ÖFA-kollektivet som känns ny och som hon hoppas hittar sin publik.