Kompositören Gustav Mahler, vars tionde och sista symfoni för övrigt framfördes i Berwaldhallen i helgen, lär i ett berömt möte med Jean Sibelius ha sagt: ”En symfoni ska vara som hela världen, den måste innehålla allt”. Byt ut ”en symfoni” mot ”teatern” och det hade lika gärna kunnat vara Shakespeare som yttrat de där orden. Ty Shakespeare ville ju inte bara att teatern skulle spegla världen, utan världen var för Shakespeare också i sig en enda stor teaterscen. Och jag vet heller ingen konstnär, förutom just Mahler, som i sin konst, till synes lika oansträngt och självklart, lyckats fånga människolivets alla talrika nyanser som just Shakespeare – dess lycka och ångest, dess glädje och sorg, dess banalitet och storslagenhet.
Jag tror att även Linus Tunström kan känna en viss sympati med Mahlers, så att säga, världsomspännande konstsyn. Sin uppsättning av Hamlet på Uppsala stadsteater har Tunström nämligen gett närmast kosmiska dimensioner. Alltihop utspelar sig mot en fond föreställande planeter och solsystem, dansandes i sina banor. Och i sin Hamlet håller Tunström inte endast upp en spegel mot den här världen, utan har också öppnat upp dörrarna mot den andra sidan, de dödas värld. Helvetets portar står på stadsteatern öppna.
Här är det inte bara Hamlets far, fint gestaltad av Claes Ljungmark, utan en hel drös med zombieliknande döingar som går igen på scen.
Zombietemat är inte den enda moderna referens som Tunström kryddat Shakespeares text med, snarare är hela föreställningen en enda röra av populärkulturella referenser. Alltihop utspelar sig i ett slags blandning av moderniserat westernlandskap och dystopisk Mad Max-miljö, med utbrunna bilar och allmän skitig misär. Hamlets vansinnespoesi är Beatles-citat och vid ett tillfälle projiceras en hel scen ur Stanley Kubricks Full Metal Jacket mot teaterns järnridå.
I den meningen är Tunströms Hamlet en utpräglat postmodern uppsättning, på så sätt att den blandar högt med lågt och friskt citerar ur populärkulturens universum. Denna typ av postmoderna estetik löper dock alltid samma risk: Det blir lätt kitsch. Dessvärre är det just det som alltför ofta sker här. Att Tunström har en ovanligt stark känsla för bilder vet alla som sett hans uppsättningar på Uppsala stadsteater de senaste åren. Personligen är jag väldigt förtjust i den typen av sceniskt bildberättande och här har Tunström verkligen låtit bildfantasin flöda. Men det gäller att fylla de där bilderna med substans, vilket Tunström lyckades så formidabelt med i Fanny och Alexander, men endast stundtals lyckas med här. Här är det ofta som bilderna inte gestaltar, utan snarare ställer sig i vägen för, texten. Och då blir bilderna tomma, berör inte.
Det spretar kort sagt betänkligt om den här uppsättningen. Vissa upptåg är mer lyckade än andra. Att låta Elisabeth Wernesjö och Peter Viitanen (syskonen Ofelia och Laertes) i en central scen tillfälligt byta roller med varandra är ett effektfullt och smart drag. Båda gör som vanligt starka insatser.
Här har Lindy Larssons Claudius också förvandlats till en av uppsättningens intressantaste roller. Om han verkligen mördat Hamlets far är här högst oklart. Han är en pragmatisk politiker, en president i krig som försöker rationalisera och legitimera dödandet. Ett citat ur Obamas fredspristal har slunkit in bland hans repliker. Jakob Hultcrantz Hansson är van vid det expressiva bildberättandet, dock av ett helt annat slag, från Västanå teater. Han gör sin Hamlet övertygande till en rätt så enerverande slacker.
Detta är dock en föreställning som, trots Shakespeares språkliga nyansrikedom och regissörens många fantasifulla infall, lämnar ett rätt blekt intryck. Om Shakespeare var mästare på att skildra människans balansgång mellan banalitet och storslagenhet, så är detta en Hamlet som inte riktigt klarar av den balansgången. Det här blir i slutändan mer banalt än storslaget.