Hellwig storsegrar på Dramaten

Kabale und Liebe heter den hos Friedrich von Schiller. Kärlek och politik blir det på svenska i Ulla Olssons på Herbert Grevenius byggda översättning i den föreställning som premiärvisades i går kväll på Dramatens Lilla scen. Låt vara att politik ofta kan vara ett tjyv- och rackarspel. Lite skjuter man ändå över målet för en iscensättning som snarare handlar om samhällsliv, krossade ideal, livets och alltings fåfänglighet och mellanmänskliga intriger i stort. Även om kärleken är den avgörande drivkraften. Regissören Hilda Hellwig har gjort ännu en av dessa till vår nutid lyhört och känsligt anpassade klassikeruppsättningar, vilka hon är så fenomenal på. Schillers Sturm und Drangdrama, tillkommet 1783, rymmer utöver sittkärlekstema många tankar som förebådade franska revolutionen. Och åtskilligt av den ständigt återkommande, ungdomliga idealism som varje ny generation brukar göra till sin egendom. Man kan tänka på Göteborgshändelserna, globaliseringen, ekologin eller politiska utopier av olika kulörer och fasoner. Men dessvärre, får man kanske säga, blir det också den här gången den krassa och okänsliga verkligheten vilken inte lämnar någon mannamån utan får sista ordet som till slut avgår med segern. Schiller var bara 23 när han drabbades av den insikten. Ändå är det inte en till några faktiska händelser knuten föreställning som Hellwig åstadkommit. Det som snarare intresserat henne är mekanismer och mönster i ett mer eller mindre hierarkiskt uppbyggt samhälle i stort. Men också regler för umgänget människor emellan generellt, där dubbelspelen är en framträdande del av verkligheten. Och inte minst där inövningen i vuxenlivet handlar om att tillägna sig detta sätt att anpassa sig till tillvaron. På så sätt blir pjäsens Ferdinand i hög grad en Hamletgestalt, som slits mellan tillvaron sådan den är och sådan den borde vara. Därutöver har Hilda Hellwig också tagit fasta på dramats relationer mellan föräldrar och barn. Här uppstår spänningsfältet mellan den trofasta kärleken och behovet av frigörelse. Där både den äldre generationen och de unga är inblandade. Kärleken, visar det sig, har flera sidor än förälskelse, åtrå och fysisk attraktion. Den handlar även om ansvar, plikt, skuld och självövervinnelse. Schillers diktade universum rymmer flera komponenter än den omedelbara behovstillfredsställelsen. I föreställningen är det Ann-Margret Fyregårds överdådiga och ofta färgsprakande dräkter, som vittnar om pjäsens hemhörighet i det sena 1700-talets miljöer och dess idé- och tankevärld. Scenografin signerad Jan Lundberg är av det stiliserade och mera tidlösa slaget med gårdsmurar, i nästan samtliga fall kala väggytor och väggar som snedställts för att markera maktens boningar. Rödfiltret i Marianne Thallaug Wedsets ljussättning svarar för skådespelets revolutionära tendenser. De ymnigt förekommande äpplena är med en enkel symbolik hämtade från den tvetydiga kunskapens träd, för så vitt de inte får göra tjänst som bocciaklot eller mosas sönder med knivhjälp och precis som några av människorna i det här dramat är bräckliga och sköra varelser. Mest utsatt i den bemärkelsen är Ellen Mattssons Luise, dotter till hovmusikanten. I inledningsscenen genomgår hon ett bryskt uppvaknande från barn till kvinna. I sitt vuxenblivande slits hon mellan kärleken till högreståndssonen Ferdinand och tillhörigheten till och troheten gentemot en far, som vet betydligt mera än hon själv om livets alla blindskär och grynnor. Det är Ellen Mattssons första större roll på teatern och hon genomför den med en alltigenom imponerande följsamhet och säkerhet. Björn Granath framställer fadern, musikanten Miller, med en tyngd i känsloutspelen och en aldrig sviktande inre slagruta för det verbalt mest uttrycksfulla som får gestaltningen att framstå som det kanske allra bästa han gjort. Hos Gerthi Kulle i rollen som Luises mor lyser strebermentaliteten igenom, när hon i dottern ser en språngbräda för sin egen sociala status. Det gör dubbelspelet och allt tvetydigt i uppsättningen än mer tydligt. Hos Claes Månssons hovmarskalk von Kalb behövs inga sådana förklädnader. Han är en kosteligt tolkad fjant och mest av allt en karikatyr på allt smörande och all underdånighet och inställsamhet, som utgör förutsättningen för hovets politiska liv. Thomas Hanzons roll som premiärministerns sekreterare heter inte för inte Wurm. Han är den känslokalla masken och opportunisten som är beredd att gå till vägs ände för att vara till lags och en slingerbult, nyttig för varje överordnad som vill behålla sina egna händer rena. Egentligen en djupt tragisk figur, något som Hanzon också fått korn på. Man behöver inte känna till pjäsens facit för att redan från början förstå att Tomas Ponténs premiärminister von Walter är en skurk. På samma sätt som hos Wurm är intrigerna hans livsluft. Pontén förstärker dock detta intryck, inte så lite genom att samtidigt vara både despot och demon. Här finns makthunger och kylig beslutsamhet så det räcker och blir över och en manipulativ förmåga som till slut faller på eget grepp. I Ponténs rolltolkning får allt detta en lika övertygande som åskådlig återgivning. Huruvida sonen Ferdinand skulle blivit likadan om han fått fortsätta att leva, är en av föreställningens öppna frågor. Hilda Hellwig har dessutom tonat ner den idealism som vanligtvis brukar ses som en viktig del av hans personlighet. Nu får det psykologiska fadersupproret desto större utrymme. Och i hög grad den allmänna livsbesvikelse som leder fram mot pjäsens tragiska upplösning. Det är därför knappast för att vara någon förebild som trotsig och revolterande ung hjälte han framträder den här gången. Men Danilo Bejarano är desto mera framgångsrik i det finstilta själsliga förloppet. Den som kan göra Ellen Mattssons Luise rangen stridig som de mänskliga värdenas företrädare i pjästolkningen är Elin Klinga i rollen som hertigens älskarinna Lady Milford. Emellanåt i samspel med Mariah Kanninens kammarjungfru. Klinga är här rent mästerlig i sin förmåga att växla mellan ett svagt och hårt prövat människojag och den sortens styrka som kan växa fram, när själva överlevnaden står på spel. Och detta senare utan att hårdna eller förhärdas. Sitt mest gripande uttryck får förloppet i scenen med Rolf Skoglunds kammarherre, när den senare berättar om hur han blivit fråntagen sina båda söner för att de skall göra krigstjänst. Den episoden har en emotionell styrka som bara kan jämföras med slutuppgörelsen, där skuldbeläggningarna och försöken att smita från allt ansvar flyger som tättingar genom luften och alla är höggradiga förlorare. Allt från de bägge döda unga människorna till baron von Walter, sekreterare Wurm och den far till Luise, som vänder ansiktet mot väggen i total uppgivenhet. Här har iscensättaren åstadkommit ett känslomässigt sammanfattande avtryck i föreställningen, medan scenen sopas ren, som går rakt in till hjärtat och visar att Hilda Hellwig är en av våra absolut största regissörer.