Heine med lekfull grundton

Uppsala är berömt för sin senap och sitt universitet. Det skulle Heinrich Heine ha kunnat skriva. Hos honom i den ofta citerade och raljerande formuleringen var universitetsstaden dock Göttingen och berömmelsen gällde utöver lärosätet också korvar. I år uppmärksammas 150-årsjubileet av Heines död. I tisdags kväll gästades Upsala stadsteater av föreställningen Harrys bar, som hade premiär på Stockholms stadsteaters Soppteater i våras och sedan turnerat genom landet.Heinrich Heine var verksam som poet, författare till reportage och reseberättelser, journalist och samhällskritiker med vass penna. I den senare rollen var han en ironins mästare men också en frihetsdiktare som reagerade mot den sociala misären och stod på de förtrycktas sida. Som journalist framträdde han ofta som polemiker och en den rådande samhällsordningens genomskådare. Han bytte namn från Harry till Heinrich när han i förhoppningen att det skulle hjälpa karriären övergick till den evangeliska läran.I hemlandet Tyskland hör han till de diktare som fortsätter att påverka den ena nya generationen författare efter den andra. Några av dagens exempel är Wolf Biermann och Hans Magnus Enzensberger. I Sverige är Heinrich Heine väl mest ihågkommen genom alla de tonsättningar som gjorts av naturlyriken och kärlekspoesin.Det är också den sidan av skalden som dominerar i uppsättningen av Harrys bar, där Carsten Palmaer står för manuset och Eva Gröndahl svarar för regin. Som utgångspunkt har Palmaer använt Heines sista månader i Paris, då den som Goethes efterföljare ofta betraktade författaren ligger för döden. Och från "madrassgraven" får uppleva sin allra sista kärlek, den till pianisten Camille Selden. Henne som han kallade La Mouche, flugan. Men samtidigt används de vid denna tid tillkomna memoarerna som ramberättelse för ett stycke musikdramatik som stannar till vid milstolparna i Heines liv. Ett 25-tal av balladerna framförs under förloppets gång. Både de som blivit örhängen och några mindre kända, alla på svenska. Där på något undantag när Ture Nerman eller Hjalmar Procopé inte redan hittat motsvarigheter på vårt språk, har Palmaer själv trätt in som översättare.Alldeles fullt ut räcker väl inte de korta, sammanbindande episoderna till att ge en föreställning av det här slaget den spänst den behöver. Ändå har det blivit ett diktarporträtt som i huvuddragen bjuder på en lärorik genomgång med flera hänvisningar till det samtida politiska skeendet. Såväl Napoleon och kungen av Bayern som det revolutionära Paris har fått plats. Liksom Göttingen­anspelningen. En följeslagare är Heines välgörare farbror Salomon i Hamburg. Viktigast är dock de många tonsättningarna som inte bara handlar om olika sätt att tolka dikterna. De används också i hög grad som stämningsbärare för hela den här föreställningen där musiken utgör själva fundamentet. Med Olof Liljas distinkta tenorstämma och Karin Lovelius dramatiska mezzosopran blir framförandet på så sätt en scenisk gestaltning, som för det mesta färdas i lekfullhetens och uppsluppenhetens tecken. Medan vemodet huvudsakligen lämnats därhän.Det betyder att de ironiska glimtarna fått stort utrymme och att både Lovelius och Lilja litar till mimik och kroppsspråk för att förstärka den lättsamma grund­tonen. Den risk man tar är att stöta sigmed de romansvänner som kommer till föreställningen med andra förväntningar. Allvaret är i stället den här gången förlagt till deklamation av dikten Vävarna med sitt klara samhällskritiska budskap. Eller till när antisemitismen är på tal. Bjarne Löwdin ackompanjerar på pianot men visar sig också vara virtuos på musettedragspel. Hans hästgnägg, måsskrin och lärkkvitter lämnar heller intet övrigt att önska. Över huvud taget har han en hel del av filur över sig i denna för det mesta i ett vägvinnande tempo genomförda föreställning.Inskottet med George Sand känns dock lite ditklistrat även om Karin Lovelius får visa prov på sina demoniska utförsgåvor. Och duell­scenen hade heller kanske inte behövts. Ändå har det blivit en föreställning som av allt att döma faller alla vänner av Heines dikter och Mendelssohns, Schumanns, Hugo Wolffs och de andras tonsättningar i smaken. För hur skall man annars tolka mottagandet av den avslutande På sångens vingar. Här hade flera i publiken uppenbarligen lite svårt att inte börja sjungamed.