Sångtrion Afro-Dite, där Kayo är ersatt av Jessica Folcker, men i övrigt intakt med Gladys del Pilar och Blossom Tainton, gjorde turnéstopp i Uppsala på fredagskvällen med en show med soulklassiker. Med sig har de Boris René, som även han blivit ett namn i samband med Melodifestivalen.
Showen har namn efter Motown, ett skivbolag som startades 1959 i Detroit i USA och som hade kontrakt med artister som The Supremes, Stevie Wonder och The Jackson 5.
En föreställning jag såg i Berlin för något år sedan hade Motowns framväxt som narrativt tema. Där tydliggjordes de amerikanska rasmotsättningarna och vilken motkraft genren var. Men i den här showen finns inte mycket av handling. Först när Blossom Tainton gestaltar en fnissande Diana Ross och tillsammans med de övriga i Afro-dite spelar fram The Supremes inre slitningar blir det riktigt levande på scenen.
Låt följer annars efter låt och det är sparsmakat med mellansnack. Efter en trevande inledning med botaniserande i soulmusikens rötter som gospel, rythm & blues och blues tar showen äntligen pigg fart i The Jackson 5:s "ABC". Ett par ur publiken får feeling och börjar dansa i bänkraden. Men resten nöjer sig med att nicka lite med huvudet eller möjligen vifta med händerna på uppmaning av artisterna.
Ett medley ur musikalen "Dreamgirls", har inte alls samma slagkraft som soulmusiken, förutom den avslutande mäktiga balladen "And I´m telling you I´m not going". Då slår wailandet, glidandet på tonerna, ut i full blom och främst Gladys del Pilar får visa vilken mäktig stämma hon kan ha.
Annars låter det visserligen kompetent, men bara bitvis lika själfullt som originalen. Artisterna verkar i alla fall ha kul på scenen och de har gott om energi. Scenkostymerna är en orgie i sjuttio- och åttiotal med paljetter och överdrivna afrofrisyrer som stilmarkörer.
Afro-Dite kör sin största egna hit mot slutet,"Never let it go", men den låter pliktskyldig och platt jämfört med soulexposén. Fast vid det laget har Uppsalapubliken övertygats ändå och är stående och energiskt klappande i händerna.
Väl hemma letar jag fram en cd med soulklassiker för att lyssna och kan konstatera att somligt faktiskt var bättre förr.