Härförande minimalism i antikt drama

Deutsches Theater i Berlin har på sistone producerat starkt minimalistiska iscensättningar. Såväl Michael Thalheimers Faust I som Jürgen Goschs Vem är rädd för Virginia Woolf? har gästspelat i Stockholm. Fast anställd på teatern är en tredje regissör som låtit reduktionen bli sin Beatrice, nämligen den 1943 i Bulgarien födde Dimiter Gotscheff.
I tidskriften Theater Heutes kritikeromröstning 2007 valdes Gotscheffs tolkning av Aiskhylos Perserna (472 f Kr) till årets iscensättning och på Theatertreffen i våras undrade många varför produktionen - i motsats till Thalheimers version av Orestien och Gotscheffs Tartuffe från Hamburg - icke prioriterats av juryn.

Mark Lammert, Gotscheffs favoritscenograf, har ställt upp en gulbelyst vägg på vridscenen och två män i vita skjortor, slipsar och mörka byxor (Wolfram Koch, Samuel Finzi) söker skjuta och snurra den i var sin riktning. Som sinnebilder för politiker i alla tider kan de stå för grekerna och perserna. Klädd i enkel svart klänning gestaltar Margot Bendokat pjäsens kör av trogne persiska män i Susa. Med framåtlutat huvud, stickande blick och ivrigt knutna händer ger hon oss bakgrunden till kriget i Grekland. Så gör kung Dareios änka, magnifikt tolkad av den eleganta Almut Zilcher, entré. Koch och Finzi återkommer som en dubblerad budbärare, nu klädda som joggare i turkosa och brandgula tröjor, och återger unisont striderna och de egna förlusterna. Männens stridsskildring är så nyanserad att man som åskådare får skeendet visualiserat av orden och Zilcher gestaltar kraftfullt återhållet en blandning av glädje över att sonen Xerxes lever och sorg över den egna sidans förluster.
Perserna är unik bland de klassiska tragedierna, eftersom dramat återger ett blott åtta år gammalt sjöslag; författaren bevittnade ju själv slaget vid Salamis och tragedin brukar användas som historisk källa vid sidan av Herodotos. Unikt är dramat också genom att skildra och bearbeta förlust - och dessutom en förlust som är fiendens. Gotscheff har valt Heiner Müllers och Peter Witzmanns översättning som lyfter fram det brustna och svårtydda hos Aiskhylos. Metaforer får bibehålla sin gåtfullhet och betydelsen är inte alltid klar.
Müller såg de döda som en historiens minoritet som ganska ovilligt lät sig åkallas. Koch spelar med halvslutna ögon och vått hår en Dareios vålnad som drar i sina hängslen när han förtvivlad underrättas om händelserna och rådfrågas, medan Finzi som den i högsta grad levande sonen Xerxes med rosa slips på bar överkropp står för ett försvar och ett beklagande av förlusten inför kören. Med slutorden "Gå nu" och "Tyst" avslutar han en halvannan timme lång föreställning där icke en felaktig ton, icke ett stilbrott stör den noga kalkylerade rytm där ord både blir skarpa som dolkar och exakt ljudande som musikaliska klanger.

Arbetet med Perserna fortsatte med en iscensättning av Heiner Müllers bearbetning av Shakespeares Titus Andronicus med titeln Anatomie Titus Fall of Rome Ein Shakespearekommentar. Även här tydliggörs Gotscheffs nära förhållande till Müller, vars kommentar till bearbetningen läses i kör av åtta aktörer längst bak i dunklet under en halvtimme. De fyra skådespelarna från Perserna har nu fått sällskap bl.a. av Sebastian Blomberg från huset och Jule Böwe som inlånats från Schaubühne.
Även här återkommer skådespelare i olika roller - poängen är att Gotscheff vill visa ett skeende, inte en individualisering - och som en protest mot skräckelteatern syns inte en droppe blod i en pjäs som skildrar mord, dekapitering, avhuggande av händer, kannibalism och våldtäkt. Det som skett gestaltas med ord och det våld som utövas på scenen med gester. Lammerts dekor är denna gång en enorm svepande guldgul ridå som fungerar som skynke, guldsäck, svepning m m Blott när scenen börjar snurra och aktörerna springer kompletteras det virvlande seglet med snurrande spotlights på golvet.

Imponerande är sättet att gestalta avhuggna huvuden: Finzi som negern Aaron skakar två ynglingar i håret, medan det gula skynket döljer deras kroppar. Wolfram Koch spelar Titus ut i varje sena och varje hålrum i kroppen. Med ett leende och en vansinnig blick försvinner han från brodern Markus (S. Blomberg) i ett utommänskligt vansinne. Precis som Koch förmår Jule Böwe, som bl a spelar Titus våldtagna dotter Lavinia, som fått händer och tunga avskurna, med fysisk koncentration gestalta amputerade kroppsdelar som slappnade lemmar. Gotscheffs estetik har fått henne att använda sina erfarenheter från samtida rolltolkningar på ett beundransvärt konstruktivt sätt i en klassisk estetik, där hon som ingen annan förkroppsligar utsattheten. Med kraft och intensitet hänför Gotscheff och hans disciplinerat sammansvetsade ensemble publiken när de riktar den minimalistiska kompassen mot teaterns urgamla uttrycksmedel: ordet och kroppen.

Härförande minimalism i antikt drama

Med kraft och intensitet hänför Gotscheff och hans disciplinerat sammansvetsade ensemble publiken i Aiskhylos drama Perserna, skriver Roland Lysell.