Familjen och dess hemligheter och livslögner har varit ett teatertema sedan den klassiska grekiska dramatiken. Bland föräldrar och barn utspelas mycket känsloladdat som formar och förändrar oss, som påverkar oss hela livet. Klart att tankar om familjen sysselsätter oss och på andras kan man känna igen sin egen – även om ”varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt”.
Other desert cities – andra ökenstäder är ett lågintensivt drama om en amerikansk familj som samlas till julfirande.
Det framstående konservativa föräldraparet spelas av Marie Göransson i bitchig högform och Hans Klinga, som väl gestaltar stelnad gubbighet. Sonen Trip, karriärfokuserad tv-producent, spelas av Reuben Sallmander och dottern Brooke, journalist med ett mentalt sammanbrott bakom sig, gestaltas starkt av Ingela Olsson. Efter ett tag dyker deras alkoholiserade moster Silda, vasst spelad av Gunilla Nyroos, upp på scenen också.
Inledningsvis påminner pjäsen om en tv-sitcom med kvicka repliker sagda av familjemedlemmar som kommer in och sätter sig i den på scenen så centrala vardagsrumssoffan.
Men här kompliceras den på en gång muntra och bittra stämningen av att dottern har skrivit en biografi över sin egen uppväxt. I den berör hon denna familjs mest smärtsamma punkt, hennes frånvarande bror. Pjäsen slutar i betydligt större allvar än vad den började med.
Pjäsförfattaren Jon Robin Baitz, upphovsman till serien Brothers and sisters och är en av de som skrivit avsnitt för tv-serien Vita huset. Han följer här det klassiska dramats uppbyggnad, med tidens, rummets, samt handlingens enhet. Hemligheterna som avslöjas har drag av både Ibsens livslögnsavtäckande och Vita husets politiska ränkspel.
Föreställningen är i sina bästa stunder bitsk och smart, en typisk välkonstruerad Broadwaypjäs som vacklar på gränsen mot den svenska privatteaterrepertoaren. Skådespelarna är väldigt bra och hela föreställningen andas hantverksskicklighet.
Men särskilt nyskapande, eller på något sätt omvälvande är det inte. Känslan av amerikansk tv-serie är svår att komma ifrån. Känslospelet i dramat hade nog blivit svårare att värja sig emot i en mindre spellokal. Familjen på tittskåpsscenen blir ”de andra” när det skulle ha kunnat handla om oss här och nu. Det är elegant gjort men inte särskilt berörande.