Hamlet som vår samrtida

Shakespeares Hamlet handlar om ondska, lögner, hämnd. Om ond bråd död, skuld och vansinne. Men också om en ung människa som tycker att världen är alltför svår att förstå sig på och därför tvekar inför kravet att lämna barndomen bakom sig.Som världsdramatikens oöverträffade mästerverk betecknas det ibland, denna pjäs som varje generation måste upptäcka på nytt. Och som kan sägas gå i närkamp med människans villkor så som de sett ut i alla tider.Också Aksel Morisse i Upsala stadsteaters i går på Stora scenen premiärvisade uppsättning dröjer på tröskeln till vuxenvärlden. I regissören Ole Anders Tandbergs pjästolkning är han en Hamlet som genomskådat villkoren och spelreglerna i ett känslokallt, skrupelfritt och samvetslöst samhälle. Men ett tidsvittne som samtidigt ändå inte vill se vad han ser. Gång på gång begår han våld på sin inre övertygelse. Han är ett bränt barn som oavlåtligt söker sig till elden.Monologer som mellanspelHamlet är pjäsbibliotekets kanske mest kända roll. De flesta känner till historien om den danske prinsen som försmäktar i vämjelse och äckel inför moderns omgifte med den man som dödat hans far och blivit kung i dennes ställe. Hamlet har på så sätt vuxit ut till en person på förhand förknippad med egenskaper och ett livsöde som kommit få andra fiktiva gestalter till del. Likaså rymmer pjästexten formuleringar som många redan kan utantill.Att detta i någon form måste påverka varje ny uppsättning är uppenbart. Ole Anders Tandberg löser problemet genom att bryta ut de sju stora monologerna och låta Aksel Morisse deklamera dem som ett slags mellanspel en smula skilda från den löpande handlingen. På samma sätt lyfts rollen Hamlet lite då och då fram som en mask för ansiktet på skådespelaren. Det låter sig givetvis göras i ett drama, som har så många inslag som handlar om teatern och skådespelarkonsten.Inget att hålla sig till och tro påLite grand sker det dock på det sammanhållna berättargreppets bekostnad. Men så har regissören heller knappast haft några realistiska ambitioner med den här föreställningen. Snarare består den av en serie tablåer som följer grundtextens uppbyggnad och där Hamlet gör olika framstötar för att komma till rätta med sina inre spänningar och en outhärdlig fasa över en tillvaro, där ingenting finns att hålla sig till eller tro på. I detta förlopp gör han åskådarna till sin följeslagare och förtrogna. Det får sägas vara ett snilledrag i sammanhanget när regissören strukit den nära vännen Horatios roll och överlåtit den på publiken.Lika lite har Ole Anders Tandberg satsat på ett enda spår och låtit det bestämma helheten. Nu börjar föreställningen därför som en ren spökhistoria innan familjedramat blir synligt. Och därefter får pjäsens kriminalberättelse fasta konturer. Men det är i första hand som en psykologisk studie uppsättningen utvecklas till den tragedi där Hamlets dröm om en bättre, renare och mera moralisk värld bara resulterar i ännu flera nederlag och mera våld och ondska.Givetvis finns här flera paralleller i vår egen samtid att knyta an till. Alltifrån politisk extremism på ytterkanterna till militant globaliseringsmotstånd, förakt för demokratin eller aktivister av skilda kulörer som försöker driva igenom olika utopiska mål. Men även sådana rörelser i tiden förutan har det blivit en uppsättning som bör ge underlag för livliga diskussioner inte minst hos en ung publik. Relationsfrågorna och familjeproblemen i pjäsen har också de nutida motsvarigheter och räcker långt.Fyndigt greppVad man dock gärna vill efterlysa är ett pjäsprogram som förklarade en del av anspelningarna i texten. Hur många vet i dag vem Hekuba, den tro-janske hjälten Hectors mamma, var? Kanske skulle det också vara värdefullt för alla nytillkomna teaterbesökare att få uppdaterat vad ett Oidipuskomplex står för.Scenografen Magdalena Åberg har byggt upp en scenografi utformad som en spiral eller en snäcka med sluttande golv, sinnebilder för såväl de själsliga upptäcktsfärderna som för historiens gång och tidens brus. De många dörrarna intill varandra för tankarna till det i texten omnämnda fängelset men är i övrigt också ett fyndigt grepp som en elisabetansk spelplats utlagd på bredden.Valet av Britt G Hallqvists översättning ger en smidig dialog och en samtida språkmelodi för detta renässansdrama i aningen stiliserade men tidstrogna dräkter signerade Maria Geber. Särskilt hos Thomas Oredsson förefaller språket ha gått direkt in i skådespelarens eget blodomlopp. Här framträder vad som mest av allt påminner om en tonårspappa av modernaste snitt med tonfall, röstlägen och omtanke om sina ätteläggar som åtminstone den unga delen av publiken säkert känner igen utan prut. Och valet av ståupp-komikern Thomas Oredsson till rollen får sägas vara ett lyckokast. Han är ett vältaligt och självcentrerat energiknippe som emellanåt gör Hamlet rangen stridig om vem som är scenens dominant.Gustav Levin är mera återhållsam i sin roll som Claudius men förmedlar förtjänstfullt samtidigt åtskilliga av de moraliskt betingade kval som styr kungens agerande. Cecilia Ljung är hans drottning Gertrud och särskilt hennes uppgörelse med Hamlet efter den avslöjande, inlagda Råttfällan blir genom sin explosiva laddning en av uppsättningens höjdpunkter. Crister Olssons vålnad kunde vara hämtad ur något fasaväckande videospel, medan Robin Keller i rollen som Laertes mest av allt framstår som Hamlets tvillingbror och den som Hamlet kunnat vara utan all paralyserande beslutsångest.Rikt begåvad skådespelareMed Mikaela Ramel som Ofelia får Hamlet dessutom en kvinnlig motsvarighet och när hon skär sig i underarmen utgör det hennes sätt att reagera på och kommentera en brutal och skoningslös tillvaro, som saknar utrymme för det oskyddade, sårbara och utsatta. Hennes troskyldighet under lugg och finstämda men desperata sång mot slutet ger hela föreställningen en vekhet som hör till de allra starkaste inslagen.Ändå är det givetvis Aksel Morisse i rollen som Hamlet som utgör hela uppsättningens nav och kraftcentrum. Om också denne rikt begåvade och förunderligt utrustade skådespelare har ännu flera sidor att erbjuda än dem Ole Anders Tandberg använder sig av i sin iscensättning, har Morisse av sin Hamletgestalt skapat ett rollporträtt av det mästerliga slaget. Grundackordet är Hamlets allt omfattande livsbesvikelse och med denna stämton rör sig Aksel Morisse över bredast tänkbara register med allt från ironi och självironi till hånfullhet, motvilja och avsky.Dessemellan finns där också en livståga som växlar med en känsligt återgiven hudlöshet som griper och berör. Och det är i högsta grad Aksel Morisses förtjänst att hela föreställningen får ett sådant dagsaktuellt och nutida tilltal när den berättar om ett ungt och ömtåligt sinnes oförmåga att vänja sig vid verklighetens rätta ansikte.Visst kan han framstå som en loser, det kanske mest föraktliga som finns i dagens samhälle, med tanke på hur det här dramat slutar. Men i så fall är vi alla förlorare, som låter livet gå sin gilla gång utan att protestera eller att ingripa. Under sådana premisser skulle det behövas många fler av Hamlets skrot och korn i en omänsklig värld.