Hamlet mellan teater och naket liv

Prins Hamlet har skäl för sitt vankelmod. När han återvänder från Wittenberg till det danska hovet har fadern nyss avlidit. Mördad som det skall visa sig. Och mamma Gertrud är redan omgift. Med den döde kungens bror.
   Stockholms stadsteater låter Shakespeares och världsdramatikens kanske mest kända pjäs inleda, när man de bägge kommande säsongerna firar 50-årsjubileum. Regissören Katrine Wiedemann, med hemvist i vårt södra grannland, har stramat åt texten i sin bearbetning och tagit bort flera personer och sidospår. Allt handlar så gott som uteslutande om Hamlet själv. I sin vilsenhet är han en ung människa i konflikt med det mesta och sliten mellan krav, plikter och åtskilliga egna behov. Samtidigt har han flera drag av en idealist i vår tid. Utan vidare skulle han ha kunnat platsa bland aktivisterna i demonstrationstågen vid klimatmötet i den danska huvudstaden nyligen. Riktigt så långt tänjer Wiedemann dock inte på sin pjästolkning. Men ansatserna finns där hos detta unga sinne som inte får ihop en livsekvation, som låter liv och lära, ord och innehåll, sanning och lögn förhålla sig till varandra lite hur som helst.

Jubileumsföreställningen av Hamlet lutar sig mot ljus och färger, teaterrök, scenografi, skådespelarnas grupperingar på Stora scenen och de ofta skulpturala effekter som uppstår på den stiliserade spelplatsen. Det är Maja Ravn som svarar för scenrummet, där golvet ibland speglas mot fonden och tunga moln emellanåt ger eftertryck åt de dova stämningarna. Till detta kommer Linus Fellboms ljussättning som utformats som en helt egen berättelse med tyngdpunkter och accenter, skuggor och dagrar, som även inbegriper åskådarplatserna. Kanske förutsätter en så här visuell uppsättning att publiken redan på förhand är en smula bekant med dramats viktigaste hållpunkter. Men det går samtidigt inte att bortse från att scenlösningarna oftast är så fyndiga de kan bli och stimulerar fantasin. Som när ett täcke räcker för att åskådliggöra en hel sängkammare. Eller när illusionen för Hamlets Englandsfärd på vida havet tillsammans med Rosencrantz och Gyldenstern framkallas med hjälp av pulserande vågbrus, måsskrin och skådespelarnas vaggande i sidled.

Det är i en sådan infattning Katrine Wiedemann satt upp den här pjäsen. Förhållandet mellan teater och verklighet, rollspel och naket liv står i förgrunden. Tillvägagångssättet blir allra tydligast i den teater i teatern som brukar gå under namnet Råttfällan. Där agerar den här gången skådespelarna själva med Hamlet som regissör. Gradvis tar så verkligheten överhand och styvpappan Claudius befinner sig plötsligt i den verklighet han försöker ljuga bort. Det är den gamla katharsistanken som kommer till heders, teatern som rening, men här används den som en metod att avslöja brott. Förutsättningen är givetvis att det finns ett samvete att knyta an till. Jakob Eklunds Claudius har mycket av den varan och den utgör en hörnsten i hans lite dämpat återhållna men långt ifrån entydiga rolltolkning.
   Hos Katarina Ewerlöf i rollen som Gertrud är det i stället den otillgänglighet för Hamlet hon uppvisar som dominerar. Där finns också en hel del drivet förvaltad känslokyla som blir som mest uppenbar i sättet att bemöta sonens regression alldeles före och efter paus. Sven Wollter dubblerar som Polonius och Dödgrävaren. Bägge rollerna tar känsligt bäring mot Hamlet, lite från sidan, för att ge ytterligare relief åt pjäsens huvudperson. Francisco Sobrado och Shebly Niavarani gör Laertes respektive Horatio. Sobrado med stänk av hederskultur medan Niavarani lägger störst vikt vid en kravlös vänskap. I det senare finns en av dramats få men skickligt gestaltade vilopunkter. Rolf Lydahl och Richard Forsgren är de bägge hejdukarna Rosencrantz och Gyldenstern och den sortens maktens nickedockor som man kan möta överallt.

Kärleksdramat mellan Ofelia och Hamlet får den här gången ett finstilt utförande. Lisa Werlinders Ofelia är både av kött och blod men samtidigt också en det rena, obesmutsade och därför så sårbara livets företrädare. Hon är den Hamlet skulle vara, om hans sinne inte så tidigt hade förmörkats och fördystrats av en av lögner, falskspel och ondska genomsyrad verklighet. Så blir det pris hon får betala för sin oförmåga att anpassa sig till ett vämjeligt rollspel ännu högre än det som kommer Hamlet till del. Det är mycket konstfullt genomfört.
   För Gustaf Skarsgård i titelrollen blir det i stället just förställningen som bestämmer jagförsvaret, där framför allt sorgen men även skuldkänslorna framstår som de starkaste drivkrafterna. Att spela teater så nära verkligheten det går att komma utan att överskrida gränsen, utgör hans livsstrategi. Den tvetydiga illmarighet som Hamlet uppvisar här och var visar på styrkan i en sådan livshållning. Men där ryms även åtskilligt som är skört och bräckligt och egentligen omöjligt att bemästra i den dagliga överlevnadskampen. Gustaf Skarsgård vistas uppsättningen igenom i ett spänningsfält med ett sådant utseende. Det är denna aspekt som Katrine Wiedemann renodlat i Shakespeares pjästext. Och Skarsgård fyller den med ett alltigenom övertygande innehåll.

Hamlet mellan teater och naket liv

Att spela teater blir Hamlets livsstrategi i Katrine Wiedemanns uppsättning av William Shakespeares pjäs på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.