Hamlet djärvare i Uppsala än i Stockholm

När Helena Bergström gör Hamlet är hon slängigt ungdomlig, snar till uppstudsighet och lätt kaxig med hopknipna läppar. I likhet med den tonårsyngling som säkert varit hennes förebild, vet hon heller inte riktigt var hon skall göra av händerna.Stockholmsuppsättningen av Shakespeares drama riktar inte uppmärksamheten så mycket mot en ung människa på tröskeln till en svårbemästrad och obegriplig vuxenvärld. I stället berättar den i första hand om huvudpersonens vilsenhet i en verklighet där stödet och vägledningen från den äldre generationen är obefintligt.I Philip Zandéns tolkning av dramat på Stadsteatern i Kulturhuset är villkoren desamma både för föräldrarna och deras barn. Man kommer att tänka på regissörens iscensättning på samma scen av Ibsens Ett dockhem för ett par år sedan. Där ställdes en traditionstyngd och naftalindoftande borgerlig livsform mot vår egen nutid, där forna normer och ideal sedan länge är överspelade och har förlorat sin giltighet.Ambivalent könsidentitetPå samma sätt skildras i Zandéns Hamlet hur allt sedan gammalt eftersträvansvärt är satt ur spel. Inga värden är längre förmer än andra. I en sådan tillvaro är ambivalensen den mest adekvata ståndpunkten. Inte underligt att detta utsträckts till att gälla också könsidentiteten. Att låta en kvinna framträda i den med vek manlighet förknippade Hamletrollen är ett val helt i tankens riktning.Och visst kan den sägas få en fortsättning när även uppgiften som Horatio, Hamlets vän, anförtrotts en kvinnlig skådespelare. Med de båda veteranerna Marika Lindström och Meta Velander i rollerna som pjäsens dödgrävare anger regissören dock en annan färdriktning för uppsättningen. Här kommer dessutom grundtextens benämning clowner aktörerna till del. I den medeltida teatertradition som Philip Zandén därmed anknyter till var clownen en typroll förknippad med ett lantligt och ett av komiska förtecken bestämt uppträdande. Men samtidigt tilldelad en genomskådande uppgift.Kanske förstärks därigenom allra mest det understruket teatrala anslaget för den här föreställningen. Man vill gärna uppfatta detta som iscensättarens försök att komma runt problemen med en pjäs och en roll som i det allmänna medvetandet är så starkt förknippad med många klichéer och förutfattade meningar. I varje fall ryms i detta grepp en tydlig signal om att det är teaterkonstens regler som gäller och som dikterar villkoren.Ett sådant synsätt får även genomslag i språket vid det här tillfället. Jan Mark har nyöversatt Shakespeares text och åstadkommit åtskilliga stilblandningar. Så har Horatio knappast tidigare hälsat vålnaden på vallarna till slottet i Helsingör med ett kärnfullt "Hej!". Annat i samma anda är när Hamlet kallar mamma Gertrud för "djävla kärring" eller när Polonius hotar med att dra sig tillbaka och "bo kollektivt", om han inte får som han vill. Som en egen opinionsyttring från ensemblens sida tar man till sig inlägget om stadsteatern "med för små anslag". Här är publiken genast med på noterna!SpelglädjeStockholmsversionen betonar därutöver — ännu mera än vår egen stadsteaters uppsättning av Hamlet — titelgestaltens egenskaper som regissör och skådespelare i samma andetag. Därigenom blir Hamlets uppgift att "spela galen" en mycket medveten strategi i en värld som redan är tillräckligt förryckt honom förutan. Temat förstärks ytterligare av den marionettdocka föreställande sig själv som Hamlet överlämnar till Ofelia. Höjdpunkten i sammanhanget inträffar som man kan vänta sig vid ett synsätt av det här slaget i samband med skådespelartruppens besök. Där sparas det varken på ironi, tjuvnyp eller självironi mot såväl den egna konstnärliga verksamheten som de stackars kritikerna som är satta att bedöma det färdiga resultatet.Överlag har Philip Zandén skridit till verket med överdådigt humör. Visst finns det i uppsättningen förtvivlan och smärta så det räcker och blir över. Men också en grundattityd av spelglädje som inte minst är förknippad med de bägge clownerna vilka deltar i skeendet i ett slags körfunktion eller som publikens representanter och maskotar. Efter paus ombeds vi alla hålla tummarna för en lycklig utgång av dramat. Men oftast handlar Marika Lindströms och Meta Velanders gester, minspel och kroppspråk om uppgivna axelryckningar eller åtbörder där de storögt och helt oförstående slår ut med armarna.Stockholmsuppsättningen är nästan en timme längre än sin uppsaliensiska motsvarighet. Så har Zandén bl a valt att behålla det politiska motivet med de krigslystna norrmännen. Att det strukits av Ole Anders Tandberg på Upsala stadsteater får sägas vara ett klokt beslut. I Stockholm har makttemat fått starkare genomslag i första hand genom Peter Holms imponerande scenografi som lyfter fram auktoritetens tinnar och torn. Den som har fördel av detta är Johan H:son Kjellgrens Claudius, som är helt magnifik i sin självuppgörelse, där inte bara kungatronen och älskarinnan Gertrud står på spel utan hela hans tillvaro vacklar.Textnära iscensättningAnnat som Stockholm i sin betydligt mera textnära iscensättning lyfter fram är lidelserna och den fysiska åtrån vid det danska kungahovet. Allra tydligast kommer detta till uttryck i Anders Ahlbom Rosendahls Polonius, där inte bara de incestuösa böjelserna för Ofelia antyds utan även hovdamerna bestås en handgriplig uppvaktning. Lis Nilheims drottning Gertrud är utom när det gäller kung Claudius mest av allt känslokall och distanserad inte minst när det gäller den egna sonen. När Joakim Nätterqvist som Laertes ger sin syster Ofelia pjäsens sexualundervisning är det inte 1600-tal utan vårt eget sekel som gäller. Åke Lundqvist och Robert Panzenböck som Guildenstern och Rosencrantz är maktens nickedockor så som de sett ut i alla tider.Ofelia i Marie Robertsons gestalt kommer en smula i skymundan i och med att en del av det feminina utrymmet redan är förbrukat i konstellationen Ofelia och en kvinnlig Hamlet. Sanna Kreppers Horatio satsar på en maskulin utstrålning och lyckas väl i denna ambition. Steve Kratz, Thomas Roos, Björn Wahlberg och EwaMaria Björkström-Roos är några av de aktörer som uppträder i flera roller och blivit väl synliga och profilerade var de än befinner sig. En särskild eloge även till Susanne Rosenbergsom med välljudande sång har en viktig uppgift i den av Johan Söderqvist komponerade musiken till föreställningen. Linus Fellboms ljussättning är även den av den anslående sorten.Helena Bergströms Hamlet förvaltar all förtvivlan, sorg och desperation som rollen rymmer med all tänkbar ackuratess. Medan Hamlet i Uppsala bottnar i en allt övergripande livsbesvikelse på åtskilliga famnars djup är grundtonen hos stockholmarnas unge ädling mest av allt en cynism som företer många likheter med en tillkämpad livsåskådning. På så sätt framstår Bergströms Hamlet i första hand som en ung vuxen som anpassat sig till en världsordning där inte ens eftermälet är särskilt mycket att hålla sig till. Även om Hamlet försöker inbilla sig det i sitt dödsögonblick.Uppsala bästDärmed äger uppsättningen av dramat på Stockholms stadsteater en intensivare svärta än den som Uppsalaföreställningen omger sina roller med. I Stockholm är man mera textnära och teatral medan Upsala stadsteater är tydligare och bygger på ett djärvare scenspråk. Den som har tillfälle bör givetvis se bägge och göra sina jämförelser. Måste jag själv välja föredrar jag nog Ole Anders Tandbergs iscensättning med Aksel Morisse i en Hamlettolkning, som länge stått högt upp på önskelistan. Med det extra plus som därmed infinner sig kan jag inte annat än konstatera att Uppsala är bäst.