Nog för att i stort sett allt numer går att köpa för pengar, och nog för att man i dag kan tjäna sig en rejäl hacka inom såväl människohandels- som surrogatmödraskapsindustrin. Men barn på burk är, åtminstone än så länge, endast science fiction. Men i ALMA-pristagaren Christine Nöstlingers moderna barnboksklassiker Burkpojken är burkbarnen inte någon flippad framtidsfiktion utan faktisk verklighet. Här kan väluppfostrade barn av högsta kvalitet levereras direkt till dörren i behändiga, om än något stora, konservburkar.
Esperanza Gonzales råkar av misstag få ett av dessa barn hemlevererad till sig. Upp ur burken stiger, i en scen som i Mikaela Ramels iscensättning på Uppsala stadsteater gestaltas som ett slags artificiell födelse, den närmast provocerande välartade Konrad. Fru Gonzales blir givetvis lätt chockerad men faller förvånande villigt och enkelt in i (curling)mammarollen. Grannflickan Kitty blir snabbt betuttad i den underliga pojken, men gör det också till sin uppgift att förvandla den söta, men också lite tråkiga, burkpojken till en första klassens snorunge.
Uppsättningen på stadsteatern är en gullig iscensättning som bygger på en respekt för det genuint barnsliga. Man skulle kunna beskriva föreställningen som ett slags utvecklingsdrama, där Konrad går från en tråkig och överpresterande Annika till en levande och frispråkig Pippi. Sensmoralen är givetvis att det senare är att föredra. Barn är ju liksom anarkister till naturen. Särskilt utmanande eller provocerande kan man dock inte säga att föreställningen är (nej, prutt- och bajsrepliker är i barnteatersammanhang inte provokation utan rent publikfrieri). Nog hade barnen kunnat hantera lite mer sälta.
Men på det hela taget är det en trivsam föreställning och det är svårt att inte charmas av Rasmus Luthanders till en början stela, sedan frigjorda, Konrad. Eller Marina Nyströms härligt spralliga Kitty. De gestaltar fint föreställningens sensmoral: låt barn vara barn.