Grymt bra och roligt på Ettan

Sedan i lördags kväll visar Uppsala stadsteater på scenen Ettan den utlovade vuxenversionen av Bröderna Grimm - sagor för barn, som premiärvisades för några veckor sedan. Var det på sin plats med invändningar mot en barnteater som alltför mycket gick i tv-mediets ledband, finns det inga skäl alls den här gången att ställa sig tveksam eller undrande. I Bröderna Grym - sagor för vuxna passar formen till innehållet som hand i handske. Viveca Dahlén, Johanna Granström, Aksel Morisse, Alexander Salzberger och musikern Simon Steensland gör hela tiden scenen till sitt eget revir. Man förhåller sig dessutom så fri till förlagorna ur bröderna Grimms sagosamlingar att det är snudd på falsk marknadsföring att hänvisa dit.

I stället har bröderna Pontus och Joakim Stenshäll, som regissör respektive dramaturg, skapat en föreställning så fräck, finurlig, fantasifull, frispråkig och farsaktig att man nästan baxnar. Den som i väntan på vårens ankomst vill göra sig en glad kväll, skall passa på att se den här uppsättningen. Att döma av resultatet har Uppsala stadsteater i sina led komiska resurser så det räcker och blir över. Och vid det här tillfället försummar man inte heller, att när det är på sin plats skoja med kabaretstilen. Ingenting blir därför riktigt som man förväntar sig. Där finns infall och påhittigheter inlagda när åskådarna är som minst beredda. Det är som det skall vara när teatern använder hela den kreativa förmågan till att överraska sin publik.

Anna Erlandsons scenografi med skogen av pelare finns med från barnföreställningen. Men i övrigt rör man sig både på barnförbjuden och för riktigt unga sinnen alla gånger inte helt lämplig mark. Å andra sidan. Kunde en manlig strippa passera i Franziska, så skall det nog gå bra med ett snarlikt inslag nu också. Den inledande sagan om mjölnaren Miller bjuder annars på groteska inslag så det förslår. Och det gäller inte bara när den berättar om föräldrar som är prylgalna och giriga utan måtta. Dessutom finns här en uppgörelse på slutet mellan föräldrar och barn så stickor och strån ryker. Det är inte omöjligt att de som har tonårsbarn hemma kommer att känna igen sig.

Sagan om apornas ursprung ligger inte långt efter, när det handlar om magstarka detaljer. Att gud är gay och att Sankte Per är begiven på vad en minibar på ett hotell kan erbjuda, hör i så fall till de mera beskedliga detaljerna. Värre blir det när gud skall snygga till lite i sin skapelse med hjälp av slägga, vinkelslip och saltsyra. Sagan om Törnrosa har nog ingen mött förut i den här versionen. Allra minst i början. Men inte heller mot slutet när Aksel Morisse i rollen som den unga kungasonen fastnar i törnroshäcken i vad som utvecklas till rena skräckisen. Men samtidigt visar Morisse här prov på mimik och kroppsspråk som hör hemma i den allra högsta skolan.

Rena bonusen för publiken är efterspelet till det misslyckade fritagningsförsöket. Här går såväl Alexander Salzberger som Morisse långt utanför föreskrivna roller och punkterar för en stund hela föreställningen. Det är så bra gjort så man tror det är på riktigt! Hur den avslutande delen med scenen fylld av snattrande ankor skall tolkas får däremot bli en öppen fråga. Ifall Pontus Stenshäll, trots att en studentmössa är med, tror att det är så det går till i det akademiska Uppsala är han fel ute. Men hursomhelst är det både roligt och tänkvärt. Det gäller för övrigt det mesta i uppsättningen. I de inlagda visorna, vid alla de tillfällen då man tänjer på teaterbegreppet och tar dess marginaler i anspråk och när alla charmfulla utspel sprider gemyt och värme långt upp över gradängen.

Johanna Granström, som är teaterelev från Luleå, ger i vanlig ordning besked om vilken hög nivå våra Teaterhögskolor har på sin utbildning. Granström visar prov på en scenbegåvning som tillvaratagen på rätt sätt har alla utsikter att nå riktigt långt. Alexander Salzberger är en klippa i föreställningen med en humor som är av det intelligenta slaget och hela tiden hittar exaktast möjliga uttryck. Viveca Dahlén är obetalbar som hotellvärd som bryter på amerikanska. Men hennes vemodiga kärlekssång går heller inte av för hackor. Och Aksel Morisse färdas från klarhet till klarhet med sådan hastighet att man undrar var det skall sluta. Jag har svårt att tänka mig någon enda roll som han ännu inte gjort, där han inte skulle vara lysande.
På senare tid har adjektivet grym ofta kommit att användas som ett förstärkningsord i olika sammanhang. Att se pjästiteln i den inramningen är väldigt lätt att motivera. För med ett sådant språkbruk kan man utan vidare säga att det här har blivit en grymt bra och rolig föreställning.

Grymt bra och roligt på Ettan

Uppsalaborna har alla möjligheter att göra sig en glad kväll med hjälp av Uppsala stadsteaters nya föreställning Bröderna Grym - sagor för vuxna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.