Grymma lekar med en och annan frivolt

— Hjälp! Jag är liten igen, utbrister en i ensemblen i föreställningens början.Vi befinner oss på en lekplats där några barn leker och det är denna föreställnings ramhandling.Inom den så kallade nycirkusen används inga djur och man berättar gärna en historia med hjälp av klassiska cirkuskonster som akrobatik och jonglering. Nycirkusens främsta svenska företrädare, Cirkus Cirkör bedriver utbildning för unga nycirkusartister och det är dessa elever som utgör ensemblen i Hjälp! en föreställning som ges mitt i Stockholms parkers bedövande sköna försommarskrud.Här berättas om den grymma och vuxenförberedande barndomen med ett minimum av ord. Föreställningen är mer besläktad med mim och dans än med regelrätt teater. Nycirkuskonsterna finns med, virtuost utövade, men är inte huvudsaken. Det mesta ackompanjeras av Rikard Borggårds musik, som verkar vagt bekant, med lite mystiska inslag.Föreställningens regissör, Linus Tunström, har skrivit manus. Det är en mycket bildtänkande konstnär. Inte minst har man kunnat se det i hans tidigare samarbeten med exempelvis Cullbergbaletten. Han har också sinne för att skildra människans mer dunkla sidor av grymhet och ondska.Detta finns även i denna föreställning, som ligger ljusår ifrån tidigare somrars Parkteaterrepertoar av musikaler och lustspel. Barnen på föreställningens lekplats är helt utlämnade åt sig själva och sina lekar på gott och ont, ja, faktiskt mest på ont. Om lek våld och kärlek lyder undertiteln och det är ett "Flugornas herre-drama" skild­rat med akrobatisk skruv och ett viss mått av clownsmärta.I en scen gör alla volter och precis alla slår sig och gråter floder med hjälp av en vattenhink och en svamp. Alla gör det om och om igen intill tjatighetens gräns och som åskådare har man för längesedan har passerat bilden av den roliga clownen och hamnat djupare in i hans eller hennes smärta.Vuxenvärlden dyker upp på scenen ett par gånger. En gång i form av ett svartklätt föräldrapar som tröstar sin gråtande tös med plåster och en slant för att sedan försvinna från scenen och henne med enbart ögon för varandra. Till parken kommer också en k-pistbeväpnad väktare, samt en runkande snuskgubbe som till slut övertalar en liten flicka att ta emot hans glasstrut.Just den sistnämnda scenen är en av föreställningens starkaste, då flickan avvisar gubben från en mast som hon samtidigt gör konster på. Associationerna går till somliga vuxnare kvinnors övningar på pinnar på herrklubbar och sambandet är säkerligen mer än tillfälligt.Diverse cirkuskonster vävs hela tiden in med en sorts självklarhet. Trampolinhopp och fantastiska volter, bungyjump och jonglering, cirkusartisterierna har ett tydligt släktskap med barns lek.Men barnen i Tunströms sandlåda har det inte lätt. Vid första anblicken är det en pastellfläckad idyll med rara barn i vita bomullssockor vi ser. Men när vi borrar oss djupare in i bilden, in i föreställningen, och när människorna på scenen börjar agera mot varann ser vi hot och utsatthet.Tunström och ensemblen har fått ett genialt uppslag till denna annorlunda nycirkusföreställning. Scenbilderna har hög igenkänningsfaktor, för "alla har vi väl varit små" och de unga nycirkusartisterna är skickliga. Men trots hissnande hopp framåt och bakåt blir föreställningen lite för enahanda med all mobbning efter ett tag. Som gratisserverat kulturellt sommaräventyr är det dock garanterat udda.Föreställningen ges i Stockholms parker till och med 24 juni.Fotnot: Se www.stadsteatern.stockholm.se för spelschema.