Grönt är skönt och lite läskigt

Vad skall man sätta främst? Vemodet över att Stefan Böhm regisserar sin sista föreställning som chef för Upsala stadsteater. Eller hyllningarna till Carl von Linné i samband med 300-årsjubileet av dennes födelse. Undran inför naturen heter Stadsteaterns i lördags kväll på Lilla scenen premiärvisade musikaliska show. I denna pjästitel åsyftas självfallet den senare. Ändå är det givetvis svårt att inte samtidigt lyfta på hatten i en vördnadsfull bugning för den som tolkat de av dramaturgen Carsten Palmaer sammanställda texterna, repeterat in scenerierna och sett till att skådespelare och sångarna är rätt placerade och inre krockar med varandra under förflyttningarna.

Med den skönsjungande manskvintetten Vibafemba, förstärkt av teaterns egen Mikaela Ramel, och med sånger och texter av Lasse Eriksson, Elsie Johansson, Povel Ramel och Lennart Hellsing med flera kunde förutsättningarna knappast vara bättre. Stefan Böhm är en fena på att skapa musikteater. Hans säkra blick för det sceniskt verkningsfulla förnekar sig inte den här gången heller. Det är fyndigt, dråpligt, mättat med humor, överraskande, lättsamt, lite läskigt men ibland även tänkvärt mest hela tiden. Uppsalaborna ges alla möjligheter att möta våren med ett stort leende på läpparna. Teaterchefen vet hur man skapar gemyt, så att till slut också den mest motsträvige måste ge med sig.

Frågorna om miljö och natur har under senare år kunnat innebära allt från växthuseffekt och klimatförstöring till stavgång och stärkande promenader i skog och mark, gärna med en kikare på bröstet ifall någon rar pippi behagar ta plats i blickfånget. De lärde tvistar om vad som är naturliga variationer och vad som är verkliga hot. Det går att flytta fram åtskilliga egna positioner genom att ropa att undergången är nära. Vad vi säkert kan säga är att oljeresurserna inte är oändliga. Föreställningen Undran inför naturen är dock knappast ute för att skrämmas. I stället rymmer den i scenografi av Jon Eliason och på en bädd av naturvetenskap ett sympatiskt Linnétema utifrån Uppsalaforskaren, som under 1700-talet gjorde Fyrisstaden världsberömd och som reste, iakttog och systematiserade. Och som därmed skapade grunden för det naturumgänge och intresse som i dag är var mans egendom.

På Upsala stadsteater är det grönt är skönt som gäller. Före paus står naturvetenskapen i förgrunden, vad den skall vara bra till och vad den kan göra för att lindra oron för vårt jordklots framtid. Med iakttagande av strikt genusperspektiv är det den här gången en flicka som anländer till Uppsala för att studera. Men i likhet med Linnaeus kommer även hon från småländska Stenbrohult. Passande nog med tanke på den berömde tv-meteorologen från Storvreta heter den storm som gjort henne uppskakad inte Gudrun utan Per. Så börjar en dragkramp om Mikaela Ramel, för det är hon som är flickan, där ömsom professorerna ömsom nationslivet har övertaget. Till publikens förnöjelse ställer sig den ena företrädaren efter den andra för Uppsalas lärde vid overheadprojektorn och ger en interaktiv föreläsning om artbeståndet bland grodorna. Och som om inte det var nog kommer även den gamla 10 000-kronorsfrågan till heders. Uppdaterad förstås med fotbollshuliganer som hejaklack. Och frågorna är så försåtligt formulerade att man börjar tvivla på om man hört rätt.

Här får Stefan Böhm snurr på föreställningen med inslag av allt från studentspex till en disputation som gör glidningarna mellan fakta och politik i miljöfrågorna särskilt tydliga. Men allra mest handlar det förstås om de många sångerna där Vibafemba och inte minst Mikaela Ramel tar gradängerna med storm. Om än av annat slag än Per. Att herrarna i kvintetten så väl lyckas matcha en scenräv som Mikaela Ramel är djupt imponerande. Men ännu mera tagen blir man kanske av att skådespelarens sångförmåga smälter så väl in bland de här superprofessionella och samtrimmade mansrösterna. Den absoluta höjdpunkten inträffar i Elektronens sång, där klanger, rytmer och skönsång sammanfaller i den högsta skolan.

Efter paus byter hela föreställningen tonart när Elsie Johanssons text om Carl von Linné blir det bärande fundamentet. Elsie Johansson har skrivit ett porträtt av Blomsterkungen och det handlar om hennes naturnära och sinnliga möten med den frejdade vetenskapsmannen både i förfluten tid, under ungdomsåren och i ett framåtblickande perspektiv. Själv kallar hon sig "Flickan i diket", vilket kanske är i anspråkslösaste laget med tanke på hur mycket hennes egna böcker betyder för så många. Projektioner på scenväggarna skildrar mycket effektfullt årstidernas gång. Det finns en del självbiografiska anspelningar i texterna. Men mest skildrar de just den förundran som ingår i pjästiteln, lärdomens betydelse för en människas livsorientering och drömmar om hur olika sammanträffanden kunde ha avlöpt. Alltsammans med avbrott och inskott av sånger och visor med årstidskopplingar, naturanknytningar och på temat kärlek. Med undantag av en liten svacka mot slutet har det blivit en skickligt rytmiserad, stämningsmättad och vältempererad andra akt. Att sedan hela publiken för en stund glömmer både tid och rum, släpper vad den har för händer och bligstirrar på vattenskålen och undrar varför sångare och skådespelare inte ingriper, hoppas jag att ingen avslöjar anledningen till för dem som ännu inte sett föreställningen. Så mycket kan dock sägas som att alla premiärkvällens sångare, förutom Mikaela Ramel även Peter Boivie, Henrik Ekman, Johan Jern, Erik Lindman och Johan Pejler var med vid applådtacket. Det finns många frågor att ställa om naturen. Men sällan blir denna undran så åskådlig och påtaglig som vid det här tillfället.

Grönt är skönt och lite läskigt

Sångare och skådespelare tar publiken med storm i Upsala stadsteaters lördagspremiär Undran inför naturen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.