Gripande tolkning

Någon repertoaropera lär aldrig Francis Poulencs suggestiva Karmelitsystrarna bli, därtill är dess religiösa innehåll alltför krävande, om än nog så teatraliskt. Även om operan, uruppförd 1957, under senare år upplevt en renässans med uppsättningar i bl a Oslo och Göteborg 2001 har den inte spelats på Stockholmsoperan sedan Göran Järvefelt satte upp den för trettio år sedan (då även som svensk premiär). Förmodligen fungerar det religiöst genomsyrade dramat annars bäst i katolska länder där man närmare upplever en personlig dimension i de existentiella frågor, inte minst guds- och dödsproblematiken, som utgör några av dramats drivkrafter.

Alternativet är att som Johanna Garpe nu lyfta fram paralleller med vår tids konflikter, kanske tydligast formulerade i den franska lagen mot offentligt buren burka, men också i andra polariseringar av mer eller mindre självvalt utanförskap. Karmelitorden är en av de strängaste, och nunnorna lever nu som då i det närmaste totalt isolerade från omvärlden. Givetvis inbjuder detta till problematisering av acceptans och individens rätt att leva efter egen övertygelse kontra förtryck och intolerans. Poulenc själv var för övrigt svuren fiende till 1900-talets diktaturer: ännu en faktisk utgångspunkt.

Att slöjförbudet nu införts i Frankrike och att operan faktiskt utspelas under franska revolutionen 1789–94 är onekligen en tänkvärd poäng i denna delvis autentiska historia. Även om jämförelsen med nutid inte är kristallklar känns Garpes tolkning med sina övertydliga projektioner av hungrande och fattiga inte orimlig. Franska revolutionen påstods eftersträva frihet och materiellt välstånd, men även jämlikhet och broderskap (i Garpes emblematiska läsning inte minst systerskap). Ändå kolliderar världarna. Vem gäller nunnornas böner? Deras avståndstagande löften om fattigdom och lydnad blir kontrarevolutionära och leder obönhörligt till operans välkända slutscen där de en efter en avrättas som martyrer efter att ha vägrat svika sin övertygelse.

Oberoende av politiken är operans främsta behållning huvudpersonen Blanche de la Force, hennes utveckling och hantering av sin ständiga rädsla och ångest, allt briljant och mångfasetterat gestaltat av Elin Rombo, inte minst i samspelet med Marianne Hellgren Staykovs Constance. Även övriga nunnor har individualiserats av en övertygande personregi: Marianne Eklöf gör ett skakande porträtt av den gamla priorinnan och hennes existentiella vånda, Lena Nordin och Susann Végh är lika trovärdiga som hennes efterträdare respektive som den kraftfulla Moder Marie.

Mansrollerna blir oundvikligen marionetter i det stora, till synes ofrånkomliga, skeendet, om än tydligt profilerade. Scenografin är enkel och understryker känslan av instängdhet. Är förloppet i den första aktens dialoger något långdraget kulminerar dramat i den andra. Giljotinen behöver dock inte visas, det dramatiska ligger i den tystnande Salve Regina-sången, i orkestern och i blodet som långsamt sipprar ner i fonden. Marc Soustrot med Hovkapellet frilade Poulencs stramt lyriska partitur med finess och lyhördhet för dramats nyanser. Gripande och diskussionsbefrämjande.