Gripande tolkning av skyddslöshet

Dramatikern Malin Axelsson har i några tidigare i Uppsala spelade pjäser visat att hon äger en lyhörd blick och ett säkert öra för unga människors verklighet. Och inte minst har hon ett gott öga till ett samhälle, där de vuxna abdikerat från sin uppgift som normgivare och förebilder.I den i går kväll på Upsala stadsteaters Lilla scen premiärvisade föreställningen Blod på någons händer går hon dock åt motsatt håll. Här framställs i stället en omgivning av den alltigenom auktoritära och bestämmande sorten. För den som inte har en sådan position är det bara att underordna sig och vara till lags.Samtidigt utspelas den av regissören Peter Schildt och i en scenografi av Astrid Stenberg iscensatta pjäsen lika mycket i ett inre rum som i en yttre verklighet. Den tilldrar sig i samma utsträckning på ett mellanmänskligt plan som inuti en människa, i vad som styr hennes tillvaro och vad som avgör den egna självbilden.Pjäsen utgör tredje delen i Stadsteaterns pågående projekt 4xUppsala. En slutsats man kan dra är att Malin Axelsson uppenbarligen inte har särskilt höga tankar om Uppsalas lokalpolitiker. Möjligen hade fullmäktige en dålig dag när hon var där.Viveca Dahlén gör i pjäsen politikern Gunilla Blom­qvist och är som sådan en karriärpolitiker av högsta karat. Som mamma bryr hon sig dock mera om växterna i trädgården än om sin dotter.Givetvis är det en parodi och karikatyr Peter Schildt haft i åtanke. Det riktigt sorgliga med denna verbalt välsmorda politiker är att hon inte är särskilt bättre lämpad som mamma heller.För vad denna pjäs framför allt skildrar i ord och ton är en värld fylld av förebråelser och överkrav. Platsen där den utspelas skulle kunna vara belägen var som helst. Och de viktigaste frågorna som ställs har heller inte de någon speciell geografisk förankring. Villkoren för att finnas till och att vara någon tillhör snarare en allmän existentiell belägenhet.Sara Lindh i rollen som pjäsens huvudperson är knappast avundsvärd i det avseendet. Snarare har hennes omgivning lyckats knäcka henne med alla tillrättavisningar och nedsättande omdömen. När hon ansätts av mardrömmar, i en sång berättar om att hon varken får plats eller kan andas och panikslagen ropar på hjälp, anger hon också hela föreställningens färdriktning åt ett håll där en människa till slut helt suddats ut.Hennes pojkvän, journalisten Tomas, är dock inte särskilt lämpad att ge det stöd hon behöver. I stället är han i sin självpåtagna uppgift som en sanningens riddare huvudsakligen uppfylld av ett världsförbättrarnit. Hos Robin Keller kommer det till uttryck i ett allmänt äckel inför allt och alla. Det finns hos hans Tomas också en tanke om att verkligheten i själva verket är teater. Där börjar det brännas och detta sidospår hade gärna kunnat få betydligt större utrymme i pjäsen.Detsamma gäller uppsättningens dubbelgångarmotiv, som väl är tänkt att ange förslag till en lösning på huvudpersonens självutplåning. Här måste sminkansvariga Nina Lagnefeldt sägas ha utfört storverk med Maria Antoniou i dennas spöklika framtoning. Därmed får också mardrömstemat en extra accent i en föreställning, som tar stöd i många både absurdistiska och rentav groteska inslag.Kvällens stora behållning är Sara Lindhs huvudperson, vars vekhet och villrådighet ges en gripande räckvidd i den skyddslösa värld dit varken pjäsens företrädare för politik eller journalistik har något tillträde. I Lindhs rolltolkning hittar iscensättningen fram till tonfall i Malin Axelssons drama som dröjer sig kvar länge efteråt.