Maktens godtycke och nyckfullhet är det bärande motivet i upplysningsmannen Gotthold Ephraim Lessings sorgespel Emilia Galotti från 1772. När Tobias Theorell nu sätter upp pjäsen på Stockholms stadsteater, lägger han maktmotivet som basstämma i ett kärleksdrama där dagsaktuella värderingar får styra förloppet. Magdalena Åberg är scenograf. Med bara en veckas mellanrum släpper teatern fram två föreställningar där scenografin och kostymerna har fått en särställning. Det gäller Trettondagsafton. Och även den nya iscensättningen med skuggor, dagrar, geometriska linjer, färger och ljusspalter förutom de stilfulla dräkterna som ger pjäsens dess signatur och accent. Av Klarascenen har Magdalena Åberg skapat en riktig barockteater!
Med Emilia Galotti grundade Lessing inte bara den klassiska tyska teaterkonsten. Dramat innebar också den moderna tyska tragedins födelse. Emilia Galotti är borgarkvinnan som blir bortrövad på väg till sitt eget bröllop. Hon väljer döden hellre än att förlora sin renhet och oskuld. Kring henne finns den lättsinniga fursten Hettore Gonzaga, dennes kammarherre Marinelli och furstens försmådda älskarinna Orsina. Men också Emilias brudgum Appiani, hennes far Odoardo och modern Claudia. Handlingen är förlagd till ett italienskt hov på 1750-talet.
Tobias Theorell tar lätt på Lessings tankar med sin pjäs att den skulle förmedla ett både politiskt och didaktiskt budskap. Det är inte motsättningen mellan den gamla adeln och framväxten av en ny borgarklass, som väglett regin. I stället placerar sig iscensättningen mitt i dagens samhälle. Här råder huvudsakligen en utbredd villrådighet, där det mesta av vad som kan betecknas som högre värden har förlorat mening, innehåll och riktning. Det finns inte särskilt mycket ömsesidig tillit under sådana villkor. Även språket är underminerat av förbehåll med dolda syften och undermeningar. Under den glättiga ytan bestämmer ledan och likgiltigheten. Det påverkar i hög grad kärleken och dess hållbarhet. Lusten och åtrån ger en smula distraktion men är ombytlig och av begränsad varaktighet.
Företrädaren för en sådan livsattityd är fursten Hettore Gonzaga. Han är den Don Juan-gestalt och det nav som bestämmer turerna i det här dramat. Johannes Bah Kuhnke är den blaserade libertinen som kan leva ut sina människoföraktande böjelser i kraft av sin maktposition. Det är ett skickligt återgivet rollporträtt. Andreas Kundler gör kammarherren Marinelli med behärskad och väl förvaltad demoni. Med Kirsti Stubø som Emilia Galotti blir pjäsens sociala dimension tydlig och hos henne får även den inre kluvenhet och de tvetydigheter som är förknippade med den mänskliga existensen ett flertal gripande genomslag. Göran Stangertz är den auktoritäre fadern som tydligast av alla representerar värdenas sammanbrott. Petronella Barker som Orsina visar okamouflerad mänsklig förtvivlan. Och hos Lena B Erikssons Claudia Galotti finns ett cyniskt genomskådande, som inte så lite bidrar till föreställningens svärta i denna vemodiga pjäs om narcissism och den starkares rätt i vår egen tid.