Med Mellika Melouani Melanis inträde som konstnärlig ledare blåser nya vindar på Folkoperan. Visserligen höll scenen redan tidigare förnyelsefanan högt, men med produktioner som Julius Caesar, Maskeradbalen och nu Carmina Burana markeras allt tydligare viljan att med processarbete och dekonstruktion skapa engagerande konceptkonst. Det handlar då inte bara om att ge musikaliskt optimala föreställningar, snarare om att hitta nya angreppspunkter på ifrågasatta eller problematiserade genrer.
Nu är Carmina Burana, Carl Orffs 1937 uruppförda körverk, inte någon reguljär opera. Verket har med sina brokigt växlande tablåer av tonsatt medeltida poesi ingen egentlig handling utöver att skildra årets växlingar, naturen, ungdomen, kärleken och människans förgängliga öde. Det har därför fått utgöra utgångspunkt för tidigare så olikartade sceniska gestaltningar som Lars Rudolfssons i den ruffiga Hammarbyhamnen 1991 och Staffan Valdemar Holms på Kungliga Operan 1998.
Melani ser verket som ett livets soundtrack och iscensätter musiken som speglingar av konkreta livsöden: med sju i teatersammanhang oprövade damer i åttioårsåldern visas det generella i det enskilda och unika. Konceptet är smått genialt och fungerar också väl ganska länge, även om fokus som i hennes tidigare Maskeradbalen flyttas från musiken till det sceniska som också denna gång myllrar av infall och mer eller mindre lyckade grepp.
Melanis intresse för simultana videoproduktioner dominerar ett väl långt avsnitt i inköpsrundan i den snudd på produktplacerade butik där oväntad humor och diskbänksrealism distraherar. Med Olle Persson har Folkoperan en pålitlig kraft som dominerar scenen också som stekt svan (!) till William Bakers höga tenorsolo innan både koncentration och täthet i konceptet tappar styrfart när det dramaturgiska greppet drivs för långt för att enskilda infall inte skall kännas godtyckliga.
Föreställningen är dock både gripande och underhållande, de sju damerna gör med sina berättelser om självupplevd glädje och sorg autentiska prosaiska avtryck i en musikaliskt väl av Anders Eby sammanhållen tolkning med över hundra personer på scenen. Helhetsintrycket är lust och livsbejakelse, en upplevelse helt i linje med Orffs ursprungliga ambition.