Gripande livspjäs

Ibland löper teater och liv i parallella banor intill varand­ra så tätt att det kan vara svårt att skilja dem åt. Det fick Uppsalapubliken uppleva i två föreställningar, som under några kvällar givits på Stadsteaterns Lilla scen. Lo Kauppi, som både levererat stoffet till sin pjäs och själv gör dess enda roll, berättar i Bergsprängardottern som exploderade om sin egen uppväxt. Det är dokumentärteater med ett både självutlämnande och hårt slående ärende. Bara att någon klarar sig skapligt helskinnad från de erfarenheter föreställningen berättar om är överväldigande. Och att därefter också kunna uppnå den för en bearbetning nödvändiga distansen är värt inte mindre beundran.Under en stor del av sitt liv har Lo Kauppi haft ätstörningar, varit utlämnad åt åtskilliga destruktiva impulser och råkat in på den ena äventyrliga och farliga vägen efter den andra. Hon har strulat i skolan, vistats i missbrukarkretsar i London och provat olika behandlingsformer för sitt drogberoende. Hennes föreställning är självbiografisk så det förslår. Ljuset och ljudvinjetterna skapar rytm och ger framförandet en helt egen puls.Det börjar i den tidiga skolåldern med en autentisk ljudbandsupptagning från ett hem där pappan är alkoholist och kontakten mest består anklagelser och tillmälen. På fondväggen projiceras reklambilder med trådsmala modeller, som pekar hän mot vilka ideal som gäller i det samhälle som väntar. I denna allt annat än gynnsamma atmosfär, där emellanåt totalt kaos råder och de motsägelsefulla budskapen tillsammans med en uppsjö av motstridiga signaler har övertaget, formas den unga flickans självbild och kroppsuppfattning.Skammen över tillståndet i familjen, sammanhållningen utåt men också känslorna av empati med föräldrarna och alla självklara behov av tillhörighet och att bli sedd är pjäsens utgångspunkt för en utveckling, där först de vanliga fyllorna och sedan betydligt tyngre droger så småningom bestämmer dagordningen. Det finns många uttryck för skilda rop på hjälp i Lo Kauppis föreställning. Och publiken får vara med om en berättelse i vilken känslokasten är påtagliga från total bottenkänning till stunder av förtrolig närhet, inte minst mellan den unga kvinnan och hennes mor.Ändå är det inte någon entydig eller enkel eländesskildring som presenteras. Lo Kauppi har sett till att där även finns mera lättsamma andningspauser. Helt obeveklig är hon dock när hon redogör för sina erfarenheter från ett behandlingskollektiv efter Hasselamodell. Här går hennes vrede i öppen dager när den inte ersätts av total ironi. Ett liknande avståndstagande dyker upp när några av London­episoderna refereras.Men det som allra mest sätter sin prägel på det här dramat är all den medkänsla som kommer till uttryck i synnerhet i de avsnitt som handlar om fadern. Om där också inte saknas stänk av förakt är det dock tonlägen av ett annat slag som dominerar. Lite grand kan man emellanåt önska att empatin härvidlag även skulle komma den här pjäsens huvudperson till del. Om än i efterskott och i varje fall i en större omfattning än vad som nu visas.Må vara att alkoholismen hos fadern säkert har en förhistoria som är betydligt längre än den tidsperiod som handlingen omfattar. Och att det ryms åtskilligt av försoning med den egna livslotten i den sårigt laddade men ömsinta hyllning till pappan som blir föreställningens mest gripande facit. Som publik är det dock svårt att känna annat än en väldig och absolut ömhet också för huvudpersonens återerövrande steg för steg av sitt eget liv. Här tar Lo Kauppi själv kommandot i en process där alla hjälpinstanser svikit. Och då spelar det heller inte längre så stor roll om det är teatern eller livet som avgör vad som händer på scenen. I all synnerhet som det är livet som får sista ordet och till slut tar hem spelet.