Gripande från tillvarons frånsida

Kia Berglund hör till de teatermänniskor som under senare år sökt sig till gestaltpsykologin. Hon är själv utbildad terapeut i denna skola. Samtidigt har hon under lång tid varit en av de främsta uttolkarna av Jon Fosses dramatik. Första gången gestaltpsykologin fick riktigt tydliga genomslag i hennes arbete som regissör var i uppsättningen i fjol på Teater Giljotin i Stockholm av Lars Noréns Modet att döda. Denna föreställning, som för övrigt ingår i årets teaterbiennal i maj i Örebro, innebär en milstolpe i Norénreceptionen. Ingen kan längre negligera att även de tidiga Noréndramerna bär på incitament till uppbrott och förändring. I Berglunds iscensättning blev på så sätt modet att döda liktydigt med modet att växa som människa och bli levande.

En liknande öppenhet för omtolkningar av tillvaron går även att spåra i Kia Berglunds i dagarna premiärvisade pjäs Älskade. Också den på den egna teatern vid S:t Eriksplan i Stockholm. Här är Kia Berglund både textförfattare och regissör. När dramat börjar har parförhållandet på scenen passerat den inledande förälskelsefasen och blivit vanor, rutin och slentrian. Även obalansen är märkbar i förhållandet. Kvinnan är fullt uppe i en lovande karriär, medan mannen kämpar med sina dikter utan att våga ta steget fullt ut som författare. En gemensam erfarenhet är en nyss utförd abort, eftersom ingen av dem ännu vill ha barn.

Kia Berglund har dock knappast skrivit någon fallstudie. Förloppet är alltför trivialt för att svara mot en sådan karaktäristik. Dessutom avstår hon från att ge de bägge aktörerna några namn. Vad det snarare handlar om är att visa ett allmängiltigt exempel på umgängesmönster, där känslorna är det enda som håller samman och förenar. Det är den ofrånkomliga men omöjliga tvåsamheten som pjäsen på så sätt avhandlar. Och den beskriver samtidigt möten mellan två liv som äger rum på de flesta nivåer i en människas personlighet. Det speciella med just den här relationen är att dess enda gemensamma våglängd finns i sexualiteten. Om ens där.

Kanske är det för att Kia Berglund besitter så djupa insikter i människans alla skrymslen och vrår som hon avstår från att moralisera eller ta ställning i sin pjäs. Därför är det ingen enkel maktkamp som utspelas. I stället befinner sig snart sagt alla mekanismer som en människa är mäktig, goda såväl som onda, empatiska eller aggressivt fientliga i omlopp under skeendets gång. Och gränserna är hela tiden vaga, oklara och glidande både mellan vad som har yttre orsaker och vad som har sin drivkraft i skuldkänslor eller projektioner. Och det hörs lika ofta ekon från nuet som från upplevelser långt ner i barndomen. Till dramats förutsättningar hör att kvinnan tidigt blev lämnad av sin far. Medan mannen har varit försummad och övergiven av sin alkoholiserade mor hela livet igenom.

Det finns åtskilligt av sensualism, åtrå och ren lust i det här skådespelet. Och där ryms även erotiska ytterligheter som sadomasochism. Kia Berglund har knappast varit återhållsam när det handlar om att påminna om alla oförlösta, aldrig tillfredsställda behov och deras hela räckvidd. Dessutom är det, de vuxna rollerna till trots, i hög grad två barndomar som möts i pjäsen. Och när det gemensamma barnet så småningom inträder i skeendet, väcker detta till liv även de bägge föräldrarnas alla egna tidigaste erfarenheter. Det är inte alldeles enkelt att avgöra om barnskriken i föreställningen härrör från denna tid eller har sitt upphov i det pågående nuet.

När regissören Berglund möter författaren med samma namn och de slår följe i den här föreställningen sammanstrålar också ett naturalistiskt teaterspråk med både symbolism och en egen variant på dockteater. Vid Skansenbesöket i pjäsen bärs djuren fram på en bricka. På samma sätt presenteras gästerna i form av barbiedockor. Och barnet är en baby i plastmaterial i den storlek som instruktionssköterskor brukar använda på BB. Rollen Chi i uppsättningen representerar vardagens alla rutiner med måltider, räkningar att betala och så vidare.
Det allra viktigaste i uppsättningen är dock de bägge kontrahenternas gemensamma färd ner till tillvarons botten. En helvetesvandring med två deltagare, om man så vill. Åtskilligt av deras liv tillsammans handlar om att uppfylla förväntningar och spela sociala roller i överensstämmelse med det scenario som gäller för konflikter och skärmytslingar av det här slaget. Vad Kia Berglunds pjäs så modigt och ingående handlar om, blir därför olika sätt att slippa skilsmässoskammen.

Det är mot belägenheten att etiketteras som loser och därmed bli ensam bärare av skulden som Reuben Sallmander i rollen som Mannen gör motstånd föreställningen igenom. I hans underläge finns många av de myter samlade, som styr dagens debatt om könsmaktsordningen. Och Sallmander synliggör mitt i all självupptagenhet och allt mansgriseri sitt inre kaos av känslor med imponerande inlevelse och en väldig nyansrikedom. Det är inte han själv utan samhället som har tolkningsföreträdet. Sara Sommerfelds övertag som Kvinnan bottnar i att hon är den starkare. Men inte minst i att hon redan från början haft omgivningens öra i vad som, trots all vacklan, efter hand framstår som en på projektioner uppbyggd härskarteknik. Innanför myterna i vars fångenskap de båda vistas finns därmed två människor, som bägge ingenting annat gör än försöker upprätthålla sin självrespekt, sitt människovärde och närvaron i sina egna liv.

Kia Berglunds pjäs Älskade utspelas på tillvarons frånsida och ställer åtskilliga medelklassvärderingar på huvudet. Allt är skildrat med självutgivande och djupt gripande skådespelarinsatser, som förmedlar att det inte finns någon enkel lösning, om ens något facit alls, när slutresultatet är två förödda liv.Men desto mera av rationaliseringar och bortträngningar när skammen att vara oälskad får styra.

Gripande från tillvarons frånsida

Skammen att vara oälskad styr förloppet i Kia Berglunds debut som dramatiker med pjäsen Älskade på Teater Giljotin, skriver Bo-Ingvar Kollberg.