Grimms värld möter teveåldern

I Uppsala stadsteaters föreställning av Bröderna Grimm - sagor för barn möter de gamla folksagornas verklighet dagens musikalinspirerade tv-värld, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Teater & musikal2008-02-20 20:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är show och action, rytmer och danssteg när Uppsala stadsteater ger barnföreställningen Bröderna Grimm - sagor för barn. Riktigt så här gick det kanske inte till förr i världen, när den grimmska sagovärlden förgyllde tillvaron för många i skolåldern, så fort de lärt sig läsa på egen hand. När teatern vänder sig till unga människor från sex till nio år utgår man nu i stället från att teve skapat nya vanor och ideal. Det är lika mycket sånger och musikalinspirerade fysiska utspel som sagotexter som bär upp den här föreställningen.

Regissören Pontus Stenshäll, som också svarar för dramatiseringen, låter pjäsen bottna i några kända folksagor som Rödluvan och vargen och Hans och Greta. Men han utmanar inte bara barnens fantasi. Den halvannan timma långa uppsättningen i Anna Erlandsons med en hel del påhittiga detaljer försedda scenografi vänder sig både till öga och till öra. Och skådespelarna presenteras inledningsvis på det sätt som brukar komma popidoler till del. Musiken har gjorts av Andreas Rothlin Svensson och Pontus Stenshäll och finns inspelad på en cd, som de barn som vill får ta med sig hem.

Ändå är det sagotonen och sådant som bara kan förekomma i sagornas värld som bestämmer förloppet i föreställningens fyra berättelser. Det börjar en smula pekpinneaktigt med vådan av att tänka alltför mycket på sig själv och inte dela med sig. Då kan man som Anna Rothlin få vara med om att en pizza förvandlas till en padda och sedan sitter som fastlimmad i ansiktet. Men därmed har Pontus Stenshäll också markerat det berättargrepp som går ut på att de inlagda sångerna, här Egoisten & Paddan, får utgöra resonerande kommentarer till det som händer på scenen.

Rödluvan och vargen börjar precis som i förlagan med att mormor borta i skogen behöver lite påfyllnad av proviant. Att vargen inte bara har ett naturtroget huvud utan också ytterligare en mask under är ett fyndigt grepp. Även om man genom att förse sagan med drag av rysare kanske tangerar vad de yngsta barnen klarar att ta in. Men möjligen ger de inlagda stilbrotten som mopedfärden mellan ljusbordet och mormors hus en smula andrum så att känslan av lekfullhet stannar kvar. När Robin Keller sedan uppträder med magen full av både mormor och Rödluvan får dock faran sägas vara över. Och Rödluvans berättelse om sin list efteråt, då hon fyller den tömda magen med stenar och sedan puttar vargen i brunnen, väcker en hel del förtjusning.

Däremot får den kunskapsvisa som inleder Pojken som ville lära sig bli rädd sägas ligga en bra bit över de flesta barnens horisont. Här rabblas fakta i en omfattning som nog skulle få till och med skolminister Björklund att baxna. Annars har den här pjäsen i föreställningen alla de inslag som man gärna förknippar med just Bröderna Grimms sagor. Den oförvägne hjälten som övervinner alla hinder med ett förebildligt mod och till slut står där som segrare med prinsessan och halva kungariket i belöning. Den som lyssnar uppmärksamt känner igen ett i sammanhanget passande citat från tjuren Ferdinand i julaftons-tv. När Knivsta kommun nämns, är barnen genast med på noterna. Det är också fullt begripligt att kungen vill slippa loss ur den förtrollning som innebär att han måste hasa omkring med foten i en potta. När förloppet utvecklas till rena spökhistorien, är det dock gjort med sådan varlighet att knappast någon behöver bli rädd över förmåga. Och påken som kommer till användning som problemlösare hanteras med finess.

Att styvmamman i sagan om Hans och Greta inte utmärks av något särskilt trevligt sätt, vet nog alla barn redan när de kommer till den här föreställningen. Möjligen kan man undra en smula varför häxan talar just danska, ett av de gemytligaste tungomål som finns. Däremot har Greta, som görs av Ellen Norlund, nog aldrig tidigare fått en sådan här feministisk och resolut utformning, när det är hon som ser till att sagan får sin rätta upplösning. Det finns i denna varsamma omtolkning ett egensinne, som överlag utmärker Pontus Stenshälls sätt att handskas med sitt stoff. Med några reservationer för att föreställningen vid ett par tillfällen tar ut svängarna lite väl mycket, med tanke på de yngsta barnen, och någon gång skjuter över målet är det här en uppsättning som bör ha goda utsikter att hitta fram till sin unga publik.
Teater
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Bröderna Grimm - sagor för barn. Av Bröderna Grimm, dramatisering och regi: Pontus Stenhäll, scenograf: Anna Erlandson, kompositör: Andreas Rothlin Svensson och Pontus Stenshäll. Medverkande: Robin Keller, Ellen Norlund och Anna Rothlin.