Det är snart fyra år sedan Gösta Ekman beträdde Dramatens tiljor. Då, som regissör för Den girige, en succéföreställning som fortfarande spelas. Med tanke på den svåra sjukdom som Ekman tagit sig igenom känns det extra roligt att åter se denna teaterman, med nästan 60 år i branschen, sätta sin prägel på något som man valt att kalla en grå komedi. Eller med Ekmanska ord en melankomisk pjäs, här med titeln Främmande språk av brittiske Simon Gray. I England en mycket spelad författare med ett 40-tal pjäser bakom sig innan sin död 2008 men för oss svenskar en ny bekantskap.
Tyvärr ingen världsomskakande sådan. Det där med grått, eller snarare jämngrått stämmer väl på – inte bara hans namn – utan dessvärre även Grays pjäs och humor. Och jag skulle nog inte benämna pjäsen som melankomisk – även om man stundtals ler åt eländet – det handlar snarare om en tragedi: En hop olyckliga lärarkollegor som gör allt för att på engelskt maner hålla skenet uppe om ”luck and success” i ett sömnig lärarrum på 1960-talet.
Kanske är det jag som går in i salongen med fel förväntningar om att ha roligt några timmar – och blir grymt besviken. Då hjälper det inte att Dramaten laddat från tårna med såväl Ekman som regissör som den humoristiskt slagkraftige Henrik Dorsin som förgyllt hela min vinter med sin tolkning av Ove i Kontoret och Solsidan.
Inget fel på Dorsins insats, han gör det bra och det är säkert inte sista gången vi ser denna begåvning spela dramatik igen. Också de övriga skådespelarna– Per Svensson, Nina Fex, Andreas Rothlin Svensson, Per Mattsson, Jan Waldekranz och Kristina Törnqvist - gör så gott de kan av ett oengagerat manus som saknar all inre angelägenhet och aktualitet. För mig är det helt obegripligt att man valt att sätta upp något så mossigt. Men å andra sidan faller den ju väl in i helhetsbilden av denna högborg där dammet alltjämt står en upp i halsen.
Det är hög tid att Marie-Louise Ekman köper sig en högtryckstvätt och med all sin kraft och pondus en gång för alla blåser rent i sitt eget hus.