Gränstillstånd utan skyddsnät

Den här säsongen är den sista på ett tag för Teater Galeasen på Skeppsholmen. Lokalerna i den gamla torpedverkstaden skall renoveras. I väntan på återflytt inleder man i höst samarbetsprojekt med en rad andra teatrar. Men fram till dess har man tre nya pjäser på repertoaren. De går under samlingsnamnet Trilogin och de båda första delarna Monolog 1 och Monolog 2 premiärvisades i måndags kväll.

Dramatikern Martina Montelius fick inleda med en pjäs där Leif Andrée gör en pappa som förbereder hämtningen av sina barn på dagis. Det är en monolog som hämtar all sin energi ur den situation bestämd av kval och vånda som pappan befinner sig i. Han räknar ner tiden fram till det ögonblick han måste ge sig iväg. I mesta möjliga förtätade form handlar det om en människa som håller på att sprängas sönder inifrån av ett näst intill ohanterligt känslokaos. Leif Andrée tar sats för glatta livet och håller emot. Det är inte mycket hos honom som fungerar som det skall. Skavankerna inombords färgar av sig på såväl hur ansiktet ser ut som på upplevelsen av hur de livsuppehållande processerna fungerar. Där finns allt från hotfulla kvävningskänslor till öppen panik- och dödsångest.

Vad den här monologen, där Eva Molin varit regissör, samtidigt kan sägas åskådliggöra är också skådespelarens, författarens eller varje konstnärs utsatthet vid mötet med sin publik. När det som i det här fallet är frågan om en text, som inte väjer för uttryck som förmedlar en själslig belägenhet av sårbaraste slag, är förutsättningen givetvis också ett inte oväsentligt mått av mod. Vad som utmanas är mottagarens benägenhet till inlevelse och empati. Det är som ett försvar för sådana förmögenheter och deras plats i ett allt känslokallare samhälle man gärna tar till sig den här pjäsen. Leif Andrées lyhördhet för allt vad texten äger av självutlämnande inslag ger framförandet både slagkraft och tyngd. Han hittar i ett kroppsspråk med akrobatiska övertoner, i underfundig mimik och de ofta forcerade röstlägena också fram till en balanserande lättsamhet, som skickligt tar tillvara all den försonande humorn hos pjästexten.

Martina Montelius har skrivit sin pjäs med många bottnar, där de självironiska, finstilta inskotten och en varm satir åstadkommer en hel del mental oreda även hos åskådaren. Därför skall hon kanske inte tas på alltför stort allvar, när pjäsen funderar kring att varannan människa borde bli läkare eller att livet i väntrummet på en akutmottagning vore den ideala tillvaron. Mycket talar i stället för att en teater är den rätta platsen för inbyggda domstolar av det här slaget. Där är man expert på människor mycket mera än vad sjukvården kan erbjuda. Och även om ett totalt kaos väntar bakom hörnet, brukar teaterfolket veta hur också det skall klaras av i en hanterbar gestaltningsform med eller utan skyddsnät. Här framstår Leif Andrée som Martina Montelius allra bästa och mest solidariska bundsförvant.

Kvällens andra inslag hos Teater Galeasen får dock sägas vara av den något stillsammare sorten. Här är Clara Diesen författare och teaterns egen trotjänare Mats Flink regissör. Det är en pjäs som befinner sig i gränsområdet mellan bildkonst och teater och inleds med en lång videosekvens, där skådespelaren Anna Wallander går på en grusväg genom ett sädesfält i sommarskrud. Denna upptakt ger föreställningen drag av en fruktbarhetsrit och de villkor som allt levande är underkastat i ett förlopp från liv till död. Ett gravkapell och en kyrkogård hör till de tydligaste symbolerna i bildspråket liksom en angöringsfyr vars vita blänk återkommer framförandet igenom.

Men det är också en ofta poesin närstående monolog om självbilder, om själstillstånd mellan dröm och vaka och om livet på ett grundläggande fysiskt plan där inte minst sexualiteten har en framträdande roll. Vad som därutöver avhandlas är även de psykologiska basbehov som handlar om närhet, tillhörighet och kärlek. Ofta drar kroppsuttrycken och genomslagen av sinnesstämningar åt olika håll i det här framförandet där orden säger en sak och ett krampaktigt skratt något annat. Och det fjärilslätta och sköra får dela utrymmet med en känslostark uppgörelse med allt som är lögn i människolivet. En av de svåra frågor som pjäsen ställer handlar om de val vi måste göra i blindo, eftersom inget facit finnes. Ytterligare ett spörsmål har att göra med den undran som alla möter förr eller senare om vart livet tog vägen.

När Clara Diesen en smula uppgivet tillstår att kroppen inte räcker till för att härbärgera allt en människa är med om, är hon inne på tankar som publiken redan mött hos Martina Montelius. I den senarelagda monologen riktas uppmärksamheten dock åt ett annat håll, eftersom det handlar om en flicka som skurit sig själv. Det finns också en direkt koppling mellan den vuxna kvinnan och hennes tidigare liv som barn i och med att det senare i Agnes Hargnes gestalt vid några tillfällen visar sig på scenen. I detta ryms dessutom ett kärlekstema, där känslorna riktas både mot det egna jaget, mot vad som kan vara en dotter och vad som möjligen är en älskad människa långt borta.

Precis som hos Leif Andrée ges de fysiska uttrycken stort utrymme, när Anna Wallander med gripande koncentration gestaltar de olika utsnitten med livsfragment som utgör underlaget i Clara Diesens pjäs. Men de gränstillstånd, i medvetandets utmarker, i drömmens och i dödens närhet som på så sätt spelas upp framför publiken för mera tankarna till en människans naturliga andningsrytm än till en hotande psykisk upplösning. Vilket dock inte hindrar att slutackordet är vidhäftat en hel del sorg i detta som ett litet kammarspel utformade monologdrama, där Dror Feilers beledsagande musik fortplantar ett tonspråk väl samstämt med stämningsväxlingarna under skeendets gång.

Gränstillstånd utan skyddsnät

Teater Galeasens först vårpremiär innehåller två mäktiga monologer om mänskliga gränstillstånd, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.