Gränsöverskridande om hjärtesorg

När Linus Tunström tillträdde som teaterchef i fjol utlovades både gränsöverskridande föreställningar och gästspel av intressanta ensembler utanför Sveriges gränser. En företrädare för de senare är Forced Entertainment, en av de senaste årens mest uppmärksammade experimentella performancegrupper. Denna experimentteater kommer från Sheffield i England och har varit verksam sedan 1984. Man turnerar med en hel del av repertoaren och har en stark position även i Tyskland, USA och Kanada. Ett av gruppens syften är att pröva och utforska nya gestaltningsformer. Tim Etchell heter ledaren och man växlar mellan traditionell teater, installationer, performanceframträdande, videoproduktioner men använder också andra digitala medier och film. I uppsättningarna är man varken främmande för utmaningar eller provokationer och föreställningarnas längd är allt från ett par timmar till ett dygn.

Det engelskspråkiga framförande som gavs på Uppsala stadsteaters Lilla scen i söndags heter Exquisite Pain och bygger på en utställning i Centre Pompidou i Paris för några år sedan av konceptkonstnären Sophie Calle. Inom bildkonsten är Calle ett av de verkligt stora namnen just nu. Hon var Frankrikes representant vid Biennalen i Venedig i somras och hon deltog även i den specialutställning som kuratorn för hela Biennalen, Robert Storr, sammanställt. Sophie Calle är en av mina egna absoluta favoriter i dagens konstvärld. För några år sedan visade Martin Gropius Bau i Berlin en stor retrospektiv utställning med hennes verk. Den gav en god inblick hur Calle arbetar med föremål, texter och bilder samtidigt. De objekt hon visar ingår alla i en berättelse. En av de mest uppmärksammade handlar om hur hon skuggade en flyktig bekant först i Paris och sedan under dennes resa till Venedig och därefter i utställningsform redogjorde för bekantens alla göranden och låtanden. En annan berättelse skildrar hur hon lånade ut sin säng till en helt främmande person i San Francisco för att denne lättare skulle komma över en personlig sorg. Sängen återbördades till Paris och ingick ouppackad i Berlinutställningen. I Martin Gropius Bau fäste jag mig särskilt vid en tågresa med Transibiriska järnvägen, där hon delade kupé och matsäck med en kolchosföreståndare från trakterna kring Vladivostok. Vid varje station tog denne med sig Calle ut på stationsbyggnadens trappa för att ge en snabb överblick över den stad där tåget stannat. Denna resa var dokumenterad både i bild och långa texter. Kanske kan man beskriva Sophie Calles konst som iscensatta intriger. När de sedan är färdiga sätts resultatet ihop till ett konstverk. Det är alltså att börja i andra ändan, om man jämför med hur teatern vanligtvis arbetar. Lite på håll finns såväl Paul Auster som den tidige Ludwig Wittgenstein som impulsgivare.

Exquisite Pain är i samma mån som utställningarna en både personlig och självbiografisk pjäs. Temat för uppsättningen är Sophie Calles egen hjärtesorg, sedan den man hon varit tillsammans med lämnat henne för en annan. Det sker medan Sophie Calle är på en tre månader lång resa i Japan. När de bägge skall träffas i New Delhi i Indien väntar på flygplatsen ett telegram att mannen inte kommer. I nästan 100 dagboksliknande rapporter fördelade över lika många dagar redogörs för förloppet, när den förfördelade undan för undan bearbetar det trauma som uppstått. I början är sorgen kompakt. Efter hand gör sig andra känslor påminda. Alltifrån självömkan och skuldkänslor till vrede och ironisk likgiltighet. Så visar sig konsten och berättandet, som blir alltmer preciserat men också säger en del om hur minnet kan skydda mot svåra upplevelser, ha en läkande kraft. Allt eftersom stärks Sophie Calles jagförsvar. Scenbilden till den ursprungliga händelsen är en hotellsäng med en röd telefon och den visas hela föreställningen igenom på en skärm.
De flesta texterna tillkom sedan konstnären återvänt till Paris. Här lät hon vänner, bekanta och okända berätta från sina utgångspunkter om liknande upplevelser, när något i livet gått snett eller när de haft sina mest svårbemästrade upplevelser. Dessa ingår bildsatta med olika teman i Forced Entertainments föreställning som en motstämma i den växelsång som kommer till stånd. Claire Marshall läser Sophie Calles dagboksanteckningar och Richard Lowdon svarar med de andras likaså känslostarka redogörelser. I det senare fallet handlar det om allt från kärlekssorg och väntan på brev som aldrig kommer, uppbrott ur äktenskap, djupa kränkningar i samband med skilsmässor till dödsfall och självmord. Men som ett stämningsbrytande sidospår även om en tandläkarbehandling av det skräckblandade slaget.

Föreställningen hör väl knappast till det mest extrema som Forced Entertainment gjort. Men ändå är det påfallande hur skickligt skådespelarna handskas med Sophie Calles texter och bilder och nästan utan några yttre åthävor alls skapar en både intensivt känsloladdad och medryckande iscensättning. Genom att så många andra röster bryts mot de stämledande dagboksanteckningarna uppstår en dramatiskt mycket vägvinnande balans mellan ett enskilt människoödes prövningar och villkor som de flesta av oss blir delaktiga av, mer eller mindre och förr eller senare, under livets lopp. Samtidigt som framförandet naturligtvis också visar att några vattentäta skott inte längre finns mellan bildkonst och teater. Med Linus Tunström i Stadsteaterns ledning lär det bli tillfälle till många sådana givande kulturmöten längre fram. Uppsalapubliken uppmanas hålla sig beredd.

Gränsöverskridande om hjärtesorg

Gästspelet av Forced Entertainment med Exquisite Pain på Uppsala stadsteater i söndags kväll bjöd på en både intensivt känsloladdad och medryckande iscensättning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.