Phontrattarnes Grand Show är ett av de mer pålitliga vårtecknen. Med sin studentikosa blandning av storbandsjazz och kitschig schlager, absurda sketcher och en färgstark och variationsrik koreografi har deras shower roat Uppsalaborna i decennier.
Temat för årets show var jazz, och följdriktigt var scenen var dekorerad som en bakgata utanför en jazzklubb. En konferencier återgav i korta ordalag jazzens historia, från New Orleans via Chicago till New York. 1956 bildades Phontrattarne på Norrlands nation och, enligt konferenciern, ”jazzen kom då äntligen till Uppsala”.
Den studentikosa humorn tog dock snabbt över från den något revisionistiska musikhistorielektionen. Can’t get used to losing you, Doc Pomus och Mort Shumans 60-talshit om brusten kärlek, blev i Phontrattarnes version en duett mellan två sniglar, Skal och Slem. Deras gripande försök att närma sig varandra under sången slutade i att två personer i randiga tröjor, baskrar och mustacher utropade ”Escargot!” och förde bort dem från scenen.
Förmågan till oväntade absurda vändningar i sketcherna är en av Phontrattarnes styrkor och när showen kom bort från det studentikosa blev humorn mer krystad. De talade monologerna framstod som försök till samtida samhällssatir men föll platt till marken. Inte heller fungerade de särskilt väl som övergångar till nästa låt.
Phontrattarnes sju personer starka balettgrupp visade sig däremot som alltid vara ett riktigt trumfkort. I den ena fantasifulla kreationen efter den andra förstärkte de det studentikosa anslaget, samtidigt som de bjöd på osviklig precision och koordination. Tillsammans med de fyra sångarna hann de med att gestalta chokladpraliner, knivkastande cirkusartister, fuskande tentander och kamelägande shejker.
Låtarna som ingick i föreställningen höll en något ojämn nivå. Drömmar om en annan värld (The long and winding road) kändes mest som ett märkligt inslag och ytterligare ett par låtar föll också utanför ramen. De flesta höll dock en hög nivå. Särskilt imponerande var den bluesjazziga tolkningen av Sweet Georgia Brown före paus och de helt instrumentala låtarna som gav orkestern chansen att briljera.
Som helhetsupplevelse levde Phontrattarnes Grand Show 2011 definitivt upp till föregående års höjder.