Grabbiga lekar med träsmak

Lovestory är en pjäs som det är svårt att genrebestämma. Den börjar som en Helan och Halvanfars och slutar som ett existentiellt och absurt drama. Däremellan är det grabbar som diskuterar samlivsproblem, gärna späckat med könsord. Det finns inte en enda kvinna på scenen annat än indirekt. En av grabbarna är olycklig för han har kommit på att hans fru är otrogen med en av hans kompisar. Frågan är vem, och när han tagit reda på det ska han mörda denne.
Samtidigt är det två svagbegåvade småhandlare som fått i uppdrag att gräva en grop i skogen. En skum och diabolisk man, förmodligen uppdragsgivaren, gör entré ibland. För vem eller vad är gropen avsedd? Dessa parallella handlingar knyts samman och åtminstone ett tag kan man kalla pjäsen thrillerkomedi. Det är här den är som bäst och roligast. Lovestory är en dansk pjäs vars originaluppsättning i Danmark 1997 blev den nu världskända filmskådespelaren Mads Mikkelsens genombrott.

Denna svenska ensemble rymmer etablerade privatteaterskådespelare. Mest inspirerad verkar Ola Forssmed vara, som gör en av de grävande killarna med namnet Tina (hans mamma önskade sig en flicka).
Med hockeyfrilla och en sanslöst plastiskt uttrycksfull kropp gestaltar han den ständige förloraren, korkskallen som går på allt men som ändå lyckas komma ur knipor med fötterna före. Hans polare, spelas av en betydligt mindre inspirerad Linus Wahlgren.
Skådespeleriet är överlag inte särdeles imponerande. Den andra grabbsamlingen, gestaltade av Andreas Wilson, Kim Sulocki och Måns Nathanaelson, har en lång startsträcka innan de får fjutt på sin del av dramatiken. Det är först när en pistol förs in på scenen som det blir lite laddat. Inte för att man bryr sig så mycket om denna trio med hemvist på Stureplan, spänningen ligger mer på ett tekniskt plan, det vill säga hur intrigen kan lösas.

En svängande väderkvarnsvinge i förgrunden av scenen fungerar som snabb scenbytare. På den projiceras också film med rollfigurerna i fantasifulla vinklar. Då och då kliver ett rockabillyband fram ur scenmörkret och deras musik vävs in i handlingen eller används som stämningsskapare, enligt beprövad musikteatermetod.
Ola Forssmeds pricksäkra hundimitation mot slutet är en publikfriande höjdare som skulle förtjänat en egen pjäs. Föreställningens ironi är att dess frågor om otrohet, vänskap och meningen med livet runt Stureplan, hamnar i skuggan av denne aktör. Han gestaltar Tinas naivitet, längtan och underkastelse som om det vore hans livs roll. Men annars är Lovestory en tämligen seg och grabbig scenlek med tveksamt underhållningsvärde.

Grabbiga lekar med träsmak

Det grabbiga tilltalet från Intimans scen är segt och det dröjer ett bra tag innan föreställningen av Lovestory spritter till av lite liv, tycker Susanne Sigroth-Lambe.