Göthe i ett tidlöst universum
Regissören Rickard Günther låter det tidlösa och allmänmänskliga dominera i sin uppsättning av Staffan Göthes pjäs Temperance med premiär på Stockholms stadsteaters Klarascen i tisdags kväll. Det har resulterat i en gripande föreställning som får en närmast existentiell inramning, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tillståndet i riket kunde vara bättre, om man får tro den uppmärksammade dramatikern och skådespelaren. Den inhemska folksjälen är villrådig och inte så lite tilltufsad efter alla år av samhällsomvandlingar. Det är inte helt lätt att veta hur livet skall levas. Allt är inte guld som glimmar och så särskilt mycket finns inte att hålla sig till när det mesta av de gamla märkena och vad som förr betraktades som värdefullt förpassats till sophögen.
Till den här föreställningen har Staffan Göthe bearbetat pjästexten enligt iscensättarens önskemål till dramaturgins och persongestaltningens fromma. Resultatet har blivit en uppsättning som i regissören Rickard Günthers instudering i huvudsak håller
en tidlös och allmänmänsklig linje. Men där den norrländska lokalfärgen och förankringen i en folklig teatertradition, som är Göthes signum som dramatiker, bara fått begränsat utrymme.
Det betyder att de frågor som den här pjäsen ställer, inte i första hand riktar sig till ett folkhem på fallrepet utan snarare till en tillvaro som inte är människorna särskilt bevågen alla gånger. Samtidigt har huvudpersonen och den forna megastjärnan inom fotbollen, Björn Cervieng, fått dela med sig en hel del av utrymmet inte minst åt sin syskonsjäl Deborah Kransmo, som oförfärat kastar sig in i den ena omöjliga relationen efter den andra.
Scenografin, som har regissören som upphovsman, med sina bord och stolar och där Ljubica Guillemauts ljussättning spelar en viktig roll är expressionistisk så det förslår med matsalarna på Temperance närmast som en bild av livet självt. Allt är nedslitet, ruffigt och märkt av tiden. Precis som villkoren för människorna i den här pjäsen är förknippade med en oavlåtlig kamp mot uppgivenhet och nederlag, hela tiden med osäker utgång.
Så trängs en svärta i livssynen i denna av Rickard Günther signerade uppsättning med den ömsinthet i rollgestaltningen som annars brukar utmärka Staffan Göthes pjäser. Det är först mot slutet dessa bägge förhållningssätt möts och då i en upplösning av textens problematik som man ändå vill uppfatta som försonlig med en möjlig tillförsikt inför framtiden. Men vägen dit är allt annat än skonsam för de inblandade. Möjligen hade skärpan i teckningen av dessa utsatta och i några fall som människospillror framställda gestalter vunnit på ett genomgående högre tempo för föreställningen som helhet.
Lars Lind gör den Björn Cervieng som efter att ha varit uppburen fotbollsstjärna i Milano både svårt alkoholiserad och med familjelivet i kras återvänder till sin norrländska hembygd. Före paus ligger tyngdpunkten hos rolltolkningen i en inåtvändhet vilken förstärker de gåtfulla dragen hos hemvändaren. Därefter får de bottenlösa bråddjupen ett starkare grepp med drag av ett självförakt som pekar mot en offer- och försoningstanke i detta lidandesdrama. Lars Lind öppnar för glipor till sitt inres plåga som är mycket övertygande i denna roll där ett kaos inombords utgör utgångspunkten.
Att dra några växlar på en kristen symbolik i Günters uppsättning låter sig dock inte göras. Kyrkoherden i dramat, gestaltad av Jonas Falk, är närmast en karikatyr men antyder samtidigt en villrådighet som inte står de andras efter. Stabilast den här gången är i stället Lena Pia Bernhardssons Anna Carin Thorén, delvis självlärd psykolog till professionen och innehavare av matsalsrörelsen. Om också den illusionsbubbla på vilken hon lever sitt liv punkteras med eftertryck vid telefonbudet om den åldrade fästmannens död i Paris.
Hennes son Martin, anförtrodd Johannes Bah Kuhnke, lever för sin del i det korta perspektivet med den omedelbara behovstillfredsställelsen som drivkraft. Men hans roll som pjäsens förförare handlar i första hand som ett ständigt behov att undfly kontakten med de djupare behoven och bevekelsegrunderna. Det finns hos honom även en homosexuell dimension som ger ytterligare en aspekt på hans vilsenhet. Johannes Bah Kuhnke lyckas mycket skickligt härbärgera och göra denna motsägelsefullhet synlig.
Samma slags tvetydiga signaler utsänds även av Christer Fant, som är matsalsrörelsens alltiallo. Med honom blir också den nivå tydlig hos pjäsen som låter det förflutnas händelser ha ett starkt inflytande på föreställningens nuplan. Aldrig bearbetade konflikter och oförrätter från förr utgör på så sätt också de drivfjädrar i de här människornas umgänge. Maria Salomaas Gunilla Andersson, affärsidkare med iscensättningen mest oproblematiska livskontakt, är väl den i sällskapet som har den bästa överlevnads- och framtidsprognosen av alla. Hos henne är det livet i nuet som gäller utan någon tyngande ballast ur det förflutna. Om man så vill är det en stor portion livsglädje och livslust som hos
Maria Salomaa här givits en smittsam återgivning. Då är hennes make, Janne von Scherling i Joakim Gräns gestalt, av betydligt vekare virke när han väljer att blunda och blir på efterkälken medan hustrun låter impulserna styra.
Med Lena Nilsson som Deborah Kransmo får uppsättningen en andra huvudroll, jämbördig med Björn Cervieng. De nitlotter i livet finns inte, som inte Deborah har dragit. Samtidigt som hon försökt hålla sitt livs fana så högt det varit möjligt har nederlagen samlats på hög. Här handlar det om en människa som fått tömma den bittra kalken ända i botten. Men utan att för den skull helt gå under. Även om det på slutet inte återstår mycket mera än tigganden och vädjanden om en smula kontakt.
Denna sårighet hos en människa som gått från den ena förödmjukelsen till den andra får hos Lena Nilsson en närmast existentiell inramning. Att föreställningen i ett viktigt avseende på så sätt blir Deborah Kransmos pjäs, vill man gärna tolka som regissören Rickard Günthers helt egna sätt att utifrån ett tidlöst universum närma sig Staffan Göthes drama. Med det här gripande resultatet har den självsvåldigheten en hel del fog för sig.