Gösta Berling berör genom riklig dimma

Kameran rör sig från Lars Hansons nyanserat eteriske Gösta Berling till de jovialiskt och skurrilt 1800-talsoriginella kavaljererna med anletsdrag förstärkta av expressionistsminkning i en ljussättning som får den mest förhärdade kritiker att falla i trance av sublim lycka. Teatern visar nämligen Mauritz Stillers filmatisering från 1924 av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga i baren utanför Lilla scenen, där publiken tillbringar pausen mellan akterna i Anders Paulins instudering av sin egen version av eposet. Den som hinner kan också kasta ett öga på några monitorer med
bl.a. en Magrittemålning. Kontrasten mellan Stillers aktörer och det sexmannalag vi ser på scenen kunde inte vara större.

Kanske får det moderna laget heller inte chansen. Man spelar inte roller utan behandlar texten. Anders Paulin har velat skapa en metateater där skådespelarna mera reflekterar över uttryckssätt än över romanfigurer. De åskådare som förväntat sig att få se en nytolkning av Selma Lagerlöfs roman, eller med ett fackuttryck romance, om kavaljerernas Värmland har tagit in på fel gästgivaregård.
När vi kommer in, somliga av oss med fyllda vinglas i handen, möts vi av en nästan kal scen framför vår egen spegelbild. Ljuset är tänt och plötsligt reser sig aktörerna bland publiken, precis som i Stefan Puchers Othello i Hamburg 2004. De börjar informera oss om kavaljerernas uppgift. Repliker upprepas: "Bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!" Då
har spelet redan förflyttats till scenen och man slår upp de hopfällda blå borden och lila stolarna. Brechts teater byggde på Verfremdung. Verfremdung är det väl också när man tafatt stakar sig i lagerlöftexten i stället för att recitera den, och än mer Verfremdung blir det efter paus när man hämtar stencilexemplar hos sufflösen. Skillnaden är att hos Brecht avbröt en plötslig Verfremdung en intensiv låtsad inlevelse,
vilken här lyser med sin frånvaro.

Före paus faller snön och efter paus öser regnet ned medan texten talar om solsken. För effekten par préférence i discoinspirerad teater, den puffande röken, varnas vi redan i foajén "Obs! Rikligt med rök från en rökmaskin förekommer i Gösta Berlings saga". Det är ett understatement. Under första aktens slutminuter storknar vi nästan i dimman. Före paus
välkomnas vi till Ekeby, efter paus är stämningen glad och värmländsk och åskådarna hälsas till Lövdala med dragspel, ballonger och såpbubblor. Rollfigurers sinnestillstånd illustreras gärna med poser och dansrörelser. Aktörerna springer fram och tillbaka, precis som på Friskis & Svettis, och i slutet av andra akt kanar de omkring i vattnet,
så att man tror att de är på väg att drunkna i Lövens långa sjö. Greppet är inte så tokigt i en tid präglad av dansteaterns estetik, men det är egentligen bara Alexander Salzberger som tränat framför spegeln och har den rätta vighet som skapar effekt. Synd om Salzberger är det när kollegerna hjälper till att plocka av honom kläderna under skildringen av Göstas enlevering av Elisabeth Dohna. I motsats till Jürgen Goschs
skådespelare i Macbeth i Düsseldorf 2005 tycker Salzberger inte alls om att stå och huttra utan byxor. Av romantexten återstår ett ensiffrigt antal procent, men Deleuze, Kafka
och andra får också ordet ibland och vid två tillfällen för aktörerna långa diskussioner om teater på scenen. Responsen på repliken "vi vill se en teater som alla förstår" vittnar om att premiärföreställningen faktiskt delvis gick hem hos publiken. Någon annan vill förstås göra "jävligt onödig teater".

Vid en diskussion på Dramaten nyligen framhöll en av våra största skådespelerskor vikten av att åskådaren blir berörd av föreställningen. Paulins iscensättning blir också starkast i de ögonblick den faktiskt förmår beröra. Ett sådant är när vi i publiken står på scenen och ljuset, så när som på brandgula värmeslingor, helt släcks. "Kapitel 18. Ingen får gå!" ropar en röst och efter någon minut belyses en rundnätt herre mitt bland oss som utan åthävor berättar om patron Julius. Ett annat ögonblick är när kavaljererna sminkat kapten Lennart med kol och lingonsaft och han av sin älskade hustru förvägras komma in i hemmet. Peter Viitanens naivistiska framställning är gripande.

Selma Lagerlöf själv finns med som porträtt i papp, precis som Elfriede Jelinek och Jim Morrison m.fl., men hennes Värmland är vida avlägset. Det är begripligt att en romanvärld från ett förgånget sekel ter sig apart för nutida urbana teaterkonstnärer, men givet detta borde de kanske i stället välja att iscensätta texter av Deleuze, Baudrillard,
Lyotard eller Foucault utan en gammal roman som stör. Medan första akt slutade i discorytmens "Nej! Aha!" blir musiken i slutet av andra akt mer P 3-mässig. Lagerlöfs egna slutord om fantasiens jättebin har redan flyktigt utnyttjats under den första halvtimmen. Efter föreställningen bjöds publiken på fest, d.v.s. några skålar jordnötter.

Gösta Berling berör genom riklig dimma

Sällan har publiken kunnat njuta av ett skådespeleri och en ljussättning på denna exceptionella nivå på Uppsala Stadsteater, tycker Roland Lysell.