Komikern Mårten Anderssons stand up-klubb Raw fortsätter att flytta fram sina positioner som en av landets främsta aktörer i humorbranschen. Inte minst så lyckas de ofta locka hit riktigt intressanta, internationella namn. Tisdagskvällen i Konserthuset utgjorde inget undantag.
Först ut var emellertid den inhemske, men allt annat än hemske, komikern Kristofer Appelqvist som hade en ganska trevande start. Hans obligatoriska snack med åskådarna på första raden lossnade aldrig riktigt. Det var först när han gick över till att berätta om kulturkrockar i Afghanistan som monologen lyfte.
När han sedan fyrade av ett par uppseendeväckande, könsorgansrelaterade skämt och dessutom började växla mellan råbarkad norrbottniska och dryg malmöitiska, kom skrattsalvorna slag i slag.
Därefter var det dags för kvällens första utländska gäst, Reginald D. Hunter från Georgia, USA. Han varvade oborstat gatusnack från den djupa södern med avancerade akademiska glosor på ett närmast unikt sätt.
Humorn var också extremt kontrastrik: ena stunden chockerande snack om "knull", "bögeri" och "negrer". I nästa stund: intelligenta resonemang kring abortmotstånd, kriget mot terrorismen och arvet efter Margaret Thatcher.
Efter det gick kvällens enda kvinnliga komiker, Parlamentet-bekantingen Marika Carlsson, in på scenen. Jag har sett henne göra ganska ojämna framträdanden tidigare. Därför var det med stor glädje som jag kunde konstatera att hon den här gången inte bara hade ett urstarkt material utan också höll ett riktigt högt tempo.
Hon öste rikligt ur sin annorlunda bakgrundshistoria som Etiopienfött adoptivbarn uppvuxet i det småländska bibelbältet. Hon har utsetts till årets kvinnliga komiker, och under tisdagskvällen var det lätt att inse varför.
Humorciceronen Mårten Andersson hade emellertid sparat det bästa till sist. Den två och en halv timme långa humorkvällen avslutades av det australiensiska Youtubefenomenet The Axis of Awesome som bjöd på flera supermusikaliska och hysteriskt roliga nummer i ett rasande tempo.
Utöver en utbyggd version av världsberömda Four chord song så imiterade dessa medelålders män bland annat pojkbandspop på ett fantastiskt träffsäkert sätt.
Deras osande svettiga sängkammarsoulpastisch med en text om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, var också helt obetalbar.
Det var ett globalt fenomen på en Uppsalascen, och den roligaste final jag har upplevt på mycket, mycket länge.