När nu Hjalmar Söderbergs "Gertrud" spelas på Dramaten kan publiken uppleva sig som dramats spegel i en intim föreställning. Styckets glödande och bittra kärleksfilosofi har fått tydliga konturer av brittiska regissören John Caird och en välspelande ensemble. Sekelskifte och nutid möts i en glimrande välspelad föreställning.
Det är en filosoferande pjäs, där rollfigurerna kan sägas vara olika röster i Söderbergs eget inre, eller liknas vid olika instrument i ett kammarmusikstycke.
I inledningsscenen har både Gertrud och hennes man kläder i sekelskiftessnitt i en dunkel snusbrun färgskala. Anna Björks lite flickiga röst, kombinerat med hennes underdåniga nickande åt allt vad hennes självgoda sprätt till make säger, ger känslan av att hon är en viljelös och anpassad kvinna.
Men det är en gestaltning och en roll som växer. Bakom den barnsliga rösten vilar ett klokskap format av erfarenhet och eftertanke. Hennes kompromisslöshet om vad hon vill ha ut av sina kärleksförhållanden ter sig lika radikal nu som den förmodligen var när pjäsen skrevs 1906. Jonas Malmsjö i rollen som maken har ett lite sirligt överspel, som mot slutet av dramat krackelerar i naken ensamhet. Gertruds båda andra älskare, i synnerhet Otto Hargne Kin, i rollen som det unga kompositörsgeniet, lyckas få in distanserande humor i sitt spel.
Arenascenen är klädd med nyinlagd parkett. Fem parkettklädda kuber är scenens enda sittplatser och fungerar i fantasin som emmor i röd plysch i ett borgerligt sekelskifteshem, likaväl som parkbänkar i ett hällregnande Stockholm. Den nakna dekoren får Hjalmar Söderbergs ord att framstå än klarare, utlämnade åt publikens öron och hjärtan. Inte består vi väl bara av köttsliga lustar och ensamhet? Eller?