Bandet är från Uppsala och mannen bakom Tina C är från England, men musiken låter nästan så mycket Nashville som det bara går. Reginateatern ekar av countryhuvudstadens mest turistspäckade stråk med fransbeklädda toppar och överdimensionerade cowboyhattar, men något glappar. Tina C:s röst är långt från finslipad och kjolen oanständigt kort.
För en kapitalistkritisk komiker är den kanske största symbolen för ett kommersialiserat musikliv ett givet villebråd. Om poängen stannade där det så skulle föreställning antagligen ha blivit väl lättköpt. Men Christopher Greens skapelse är en komplex sådan. En show med Tina C bjuder på mycket. Parodisk countrymusik med skruvade texter, en countrystjärnparodi som fångar såväl countryvärlden som hela popvärlden och lätt går att applicera på till exempel Melodifestivalen, amerikansk glättighet, kvinnliga artisters villkor och ett krystat kramkalas.
Det är en konsert med musik och långa mellansnack mellan låtarna och båda delarna är ungefär lika viktiga. Låtarna blir en förlängning av pratet och tvärtom. I båda delarna är satiren vass och skämten dräpande. Det träffar mitt i prick när Tina C smickrar oss för våra stora företag som Ikea, H&M och Ericsson för att lite senare tillägna människorna som syr våra kläder i tredje världen låten 9 to 5. Eller när hon berömmer oss för att vi var så smarta att vi lät bli att gå med i euron och slapp dras ner med de mindre lyckligt lottade. Och att man får veta hur fattiga countryälskande folk återerövrat termen white trash så att det nu är okej att bli nedvärderad och bespottad är en fin bonus.
Tina C driver med rika människor som bryr sig om de fattiga lagom mycket, kvinnor som spelar på sex men inte gillar att bli sedda på som objekt, hyllningar till tillväxten och artister som vänder alla blickar mot deras skivförsäljningsstånd. Humor där man sätter varje glättigt skratt i halsen och går hem med ett lite mer upplyst leende på läpparna och en subtil bismak i munnen.