Glasmenageri fyllt med tillit

Eva Gröndahls uppsättning av Glasmenageriet rymmer en stark tilltro till scenkonstens möjligheter att förändra våra liv, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Foto: Petra Hellberg

Teater & musikal2007-02-12 12:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tennessee Williams pjäs Glasmenageriet från 1944 brukar betecknas som ett familjedrama om drömmar och illusioner. Som en flykt bort från verkligheten. Det finns en del moralism i en sådan beskrivning. Vardagen, hur plågsam den än kan vara, utgör normaltillståndet. Det som försöker lindra bördan genom fantasier om en annan värld förflyttar uppmärksamheten åt fel håll. Modern i dramat, Amanda, blir i slutackordet bärare av den hållningen.
Men det är en uppfattning av detta slag som regissören Eva Gröndahl ifrågasätter och diskuterar i den uppsättning av pjäsen som premiärvisades på Stockholms stadsteaters Lilla scen i fredags kväll. Här blir inte bara dikten ett sätt att bemästra en alltför svår livsbelägenhet. Föreställningen visar också hur den konstnärliga gestaltningen kan vara en ställföreträdare för att komma åt själva problemet. Att det finns sådana ambitioner med iscensättningen märks inte minst i de från Brecht lånade distanseringseffekterna på skärmarna i Peter Holms scenografi med skriven text som bryter in i skeendet. Men också med andra illusionsbrytande infall som när vännen Jim redan på ett tidigt stadium, långt före sin riktiga entré, släpps in i uppsättningen. Och då närmast med funktionen att var en representant för människans skapande ådra, hennes leklust med lösgjorda kreativa krafter. Det finns i denna markör en påtaglig tilltro till teaterkonstens inneboende förmåga och resurser att frigöra sådant som hålls undanstoppat eller instängt i det vanliga, vardagliga livet.
Men pjästolkningen går ett steg ytterligare, när den till denna grundsyn kopplar pjäsens problematik med den frånvarande fadern. På ett tidigt stadium lämnade denne familjen och har sedan dess avhörts enbart genom ett vykort. Men det betyder inte att han, trots viljestark bortträngning, är ute ur familjens medvetande. Ett porträtt av honom finns större delen av pjäsen projicerat långt upp på en av skärmarna i scenografin.

Svårigheterna att finna sig till rätta hos de kvarvarande familjemedlemmarna är alla kopplade till honom. Den övergivna hustrun anklagar sonen Tom för sådant, som handlar om den tidigare maken, och har fastnat i hat och bitterhet. Tom för sin del löser sitt behov av en förebild genom att till slut identifiera sig med faderns livsöde. Det innebär att kvällarna inte längre används till biobesök utan att även han ger sig i väg.
Det allra intressantaste i uppsättningen inträffar dock, när dottern Laura slutligen förmår bryta sin isolering och instängdhet och vågar bejaka sig själv som kvinna. Det är i hög grad för denna uppgift vännen Jim fyller sitt värv. Och det är Jim som i faderns ställe till sist lyckas få henne att omfatta en självbild, där hon duger och är godkänd. Den erfarenhet som kanske måste ha just en man som upphov för att upplevelsen skall bli tillräckligt genomgripande.
När Laura i slutet av hennes eget och Jims inbördes möte visar upp ansiktet hos en människa som strålar av lycka, har hela föreställningen nått sitt färdmål. Och när hon överlämnar enhörningen av glas till den som befriat henne ur det förlamande och ödsliga ensamlivet, är denna gåva en bekräftelse på att hon klarar sig utan honom, att Jim inte behövs längre. Den teater i teatern de uppfört tillsammans, där både skuggspel, pardans och annan nära fysisk kontakt förekommer, har givit henne en jagstyrka med vilken hon fortsättningsvis kan möta livet på egen hand. Eva Gröndahl hör till de regissörer som brukar låta sina iscensättningar överflöda av scenkonstens många verktyg och stilgrepp. Den här gången har hon gått ett steg längre, när hon mera än någonsin lägger i dagen en grundmurad tilltro till teaterns resurser och kapacitet när det gäller att förändra liv.

Det försonliga förhållningssättet till problematiken i Tennessee Williams pjäs har på så sätt fått bestämma grundhållningen i hela uppsättningen. Även om det handlar om känslor på basplanet och det därför är mycket som står på spel, genomsyras Gröndahls instudering av en övertygelse om att den egna konstarten förmår härbärgera och bearbeta också de svåraste livsfrågorna. Här är teatern inte någon säkerhetsventil att ta till när allting annat gått över styr. I stället är det frågan om en tillvaro där konsten med sina möjligheter till reparerande upplevelser upphöjs till en del, och kanske den allra viktigaste, av livet självt.
Agneta Ekmanners porträtt av den före detta omsvärmade och firade skönheten Amanda Wingfield, pjäsens syreslukande mor, är skarpskuret och profilerat och inte så lite en förutsättning för regissörens pjästolkning, där samhällskonventioner och en inskränkt livshållning är en starkt bidragande orsak till alla inblandades belägenhet. Men där finns också en gripande oro och omsorg om barnens framtid, vilket gör rollen allt annat än entydig. Att Amanda vid vännen Jims inträde i skeendet har svårt att skilja mellan sig själv och dottern är ännu en byggsten i detta mångbottnade porträtt. Liksom den stund när hon strafftiger inför sonen eller när skamkänslorna bemäktigar sig henne efter dotterns misslyckade sekreterarutbildning. Det uppstår vid alla dessa tillfällen mellantoner hos rollen som får en storartad återgivning med exakt precision i både röst, kroppsspråk och mimik.
Med Hulda Jóhannsdóttir framträder en till det yttre mera robust Laura än vad som brukar vara vanligt i den här rollen. Men på så sätt vinner hela föreställningen en större allmängiltighet. När livet uppenbarar sina plågsamma sidor, visar sig Jóhannsdóttir vara lika skör och bräcklig, såväl psykiskt som fysiskt, som vilken annan i de sociala sammanhangen vettskrämd ung människa som helst. Och den Laura som Hulda Jóhannsdóttir återger, från den inledande och avvaktande slutenheten i sig själv med olika panikutbrott till pånyttfödelsen mot slutet, rymmer nyansfylld rikedom i uttrycken av imponerande slag.

Även Bengt Nilsson har mycket god hand med Williams alter ego, sonen Tom, med författarplaner och längtan bort från försörjningsplikter och familjeöverhuvud i faderns ställe. Det finns mycket av livståga i den här rollen, något som Nilsson förvaltar med stor åskådlighet. Men också en dov protest inombords mot att vara den som får plikta med sitt liv för de andras skull, vilket blir ytterligare ett av föreställningens många berörande inslag. Sådana saknas heller inte hos Gustaf Hammarsten i dennes roll som vännen Jim O?Connor. Men här är det i stället den oegennyttiga empatin som fått en övertygande röst och gestalt, när det som i förstone ser ut som en cynisk lek visar sig rymma helt andra kvaliteter.

Det finns också lite bus i den här uppsättningen som när Eva Gröndahl och hennes scenograf låter Toms drömmar om en framtid som sjöman åtföljas av porträtt av en pirat på bägge sidor om scenen. Eller när hon med glimten i ögat ställer Laura med ryggen åt Jim, både när de hälsar och när de tar avsked. Men även när hela ensemblen återupplever en teaterföreställning från ungdomarnas skoltid och brister ut i gemensam sång. Helhetsintrycket bestäms dock av den tillförsikt vad gäller teaterns potential, som röjer sin närvaro i snart sagt Eva Gröndahls hela pjästolkning. Där finns en hyllning till scenkonsten över lag som man gärna instämmer i.
Glasmenageriet av Tennessee Williams
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Översättning: Kerstin Gustafsson. Regi: Eva Gröndahl, scenografi och kostym: Peter Holm, musik: Bengt Ernryd, ljus: Stefan Wiktorsson, ljud: Mattias Gustafsson, Terese Johansson och Maria Skoog, mask: Maria Reis.
I rollerna: Agneta Ekmanner, Hulda Jóhannsdóttir, Bengt Nilsson och Gustaf Hammarsten.