Glaser i förnämligt Rothkoporträtt

Att den unga generationen tar den äldres plats genom vad som brukar kallas ett fadermord har länge varit en vedertagen tankemodell. Kanske mest målande skildrad i Oidipusmyten. I en sådan brytningstid mellan gammalt och nytt utspelas John Logans drama Rött, lördagspremiär på Liljevalchs i ett samarbetsprojekt med Stockholms stadsteater. Pjäsen är förlagd till New York under sent 1950-tal. Mark Rothko skall utföra muralmålningar till lyxrestaurangen Four Seasons i skyskrapan Seagram Building. Till sin hjälp har färgmästaren Rothko en ung assistent. Inledningsvis intar denne en försynt och vördnadsfull hållning. Alltefter som tiden går, morskar han upp sig. Nya konstnärliga vindar är på väg.
Som Rothko och dennes gelikar en gång slog Picasso och kubismen ur brädet är det dags för den abstrakta expressionismen att ge plats åt popkonsten. Rothko vrider sig som en mask när han ser sin ställning hotad. För de nya idealen har han bara förakt till övers. Samtidigt går han i bräschen för en syn på konstnären och konstnären som förlorar allt mer terräng. I takt med att uppfattningen om kulturen som en konsumtionsvara, som vilken som helst, breder ut sig.
   Logan har placerat pjäsen i Rothkos ateljé och för det ändamålet passar Liljevalchs skulpturhall som hand i handske. Så när som på den lätt ekande akustiken. Målningarna projiceras på ena långväggen, trappan innanför dörren blir en medspelare. Även en av konstsalongens berömda bänkar får delta i skeendet.
I sin regi har Gerhard Hobertstorfer lutat sig mot konstnärsporträttet i pjästexten. Med tillgång till Etienne Glaser för rollen som Rothko är det ett givet val. Även om diskussionen om bildkonstens villkor och mening, om form och innehåll och färgernas budskap därmed får träda en smula i bakgrunden. Tyngdpunkten ligger hos en konstnärssjäls vacklan mellan tro och tvivel infogad i en lång tradition föregångare. För Albin Flinkas i rollen som Ken är det däremot nuet som gäller. Genom att ingen riktning avgår med segern uteblir fadermordet. Etienne Glasers förmåga är utomordentlig, att dubbelexponera Rothkos livsöde med vad man gärna vill tro är hans egna konstnärliga erfarenheter. Även de tillhöriga en mästare, om än i en annan genre. Så blir den med ansenlig precision utformade själskampen föreställningens stora behållning.


Envig. Etienne Glaser och Albin Flinkas tar spänntag på varandra i pjäsen Rött. Foto: Sarah Bolmster